Dagens bildgoogling

Claire Castillon ser mer ut som en romanfigur uppdiktad av en hopplöst romantisk fransman än en författarinna.

Hösttecken

1. Jag köpte ny foundation och concealer i nyanserna "Milky honey" och "Ivory beige" idag. Mjölk och elfenben, det är hösthy det.

2. På Systemet slank en flaska glögg ned i korgen. Blossa har med sin lyckade årgångskampanj förvandlat glögg från jul- till höst- och vinterdryck.

Vägra kunskapsluckor

När jag flyttade in i min lägenhet för snart två månader sedan bestämde jag mig för att inte skaffa någon tv. Den tar bara en massa tid som man kan lägga på vettigare saker, som plugg och umgänge till exempel. "Jag kan se det som är viktigt på SVT Play", tänkte jag i min enfald. Nu missar jag intressanta produktioner varje dag och håller på att förvandlas till en populärkulturellt handikappad individ. Anledningen till det är inte att jag inte har någon ful tv-skärm som tar upp halva sov-/vardagsrummet, utan att jag lider brist på en vettig internetuppkoppling. När jag försöker titta på senaste avsnittet av Älskade, hatade förort kopplas jag ner varannan minut. De minuter då jag är uppkopplad buffrar spelaren. Ett halvtimmesavsnitt tar två timmar att ta sig igenom. Sen tar det minst lika lång tid att komma över den blossande krånglande-teknik-irritationen. Rosenrasande sitter jag i min säng och förbannar och hotar mitt mobila bredband utan att det hjälper det minsta.



Det här måste få ett slut innan jag har sönder någonting eller hamnar för långt efter för att kunna komma ikapp. Dessutom behöver jag få min syster uppkopplad innan hon flyttar härifrån på grund av tristess. Fula pussel och yatzy lär inte hålla henne nöjd i all oändlighet.



Jag surfar in på telia.se och försöker hitta en lösning på mitt problem. Det är svårt när det enda jag vet att det finns ett telefonjack som ser ut att vara från 70-talet bakom min säng. Kan man få Internet genom det? Tillräckligt snabbt för att kunna titta på kvalitets-tv utan avbrott? Jag skäms lite över mina kunskapsluckor och vågar knappt fråga någon som kan av rädsla för att bli utskrattad och klappad på huvudet. "Stackars lilla, dumma tjej." Förr var det min kille som skötte allt sånt. Jag bara satte mig i soffan och surfade utan reflektera över varifrån uppkopplingen kom. Tanken på det gör det mindre jobbigt att behöva ställa de pinsamma frågorna. Om det ska bli någon jämställdhet i det här landet någon gång måste man börja med sig själv. Den här veckan har jag inte bett pappa att sätta upp min stringhylla och jag har inte fått bredband levererat till mig av min pojkvän. Jag har löst båda sakerna helt på egen hand. Klapp, klapp på min axel.

Min syster kom hem med världens fulaste pussel

Nu har vi fogat samman alla dess 1000 bitar. Tänk att så många timmars arbete kan resultera i något så anskrämligt. Bikinitanter och flåsiga gubbar.

Mitt kollektiv

En av anledningarna till de senaste dagarnas tystnad är att jag har blidat kollektiv. Min lillasyster har flyttat in i min hall. Där har hon mammas gröna gamla säng, en stringhylla med pocketböcker och en Karin Broos-tavla. Jag har även makat lite på mina saker i garderoben, bokhyllan (det blev en diger klassikersamling när vi slog ihop våra bibliotek vill jag lova), kylen och badrumsskåpet för bereda plats åt hennes.

Just nu är hon inte här. Hon blir rastlös utan tv:n som jag vägrar ha och har därför tagit sin lilla Renault till det stora köpcentret för att köpa sig ett pussel. När det kommer till att surfa bort dagarna är hon totalt talanglös och hon gillar inte när jag har på P1, men sedan hon kom hit (igår) har lägenheten förvandlats till ett hem. Nu pratas det och skrattas här. Vi har handlat, lagat middag och spelat ett spel. Hennes vänner kommer hit på fika och på fredag ska vi sy draperier som man kan dra för om man känner för att vara ifred. Varför man skulle vilja det minns jag inte längre. Den där ensamvargen som jag trodde att jag var sköts i samma sekund som jag slutade att vara sambo. Kombinationen tystnaden och jag känns lika uttjatad som Anna Anka.

Nu ska jag lägga pussel.

Mustaschintryck

Jag såg Mustasch på Nöjesfabriken igår. Några intryck därifrån:

Positiva:

- Jag är inget fan av göteborgsk "goa' gubbar"- framtoning, men kan inte förneka att Ralf Gyllenhammar har en förmåga att sprida gott humör till sin publik. Jag gillar hans frisyr också. Rockabilly med en hårdrockstvist.

- Till min stora förtjusning upptäckte jag att det är lika trevligt att vara ute nykter som det är att vara ute full. Annorlunda, men lika bra.

Negativa:

- Mustasch låtar låter, åtminstone för den oinsatte, tämligen lika allihop.

- Jag fick en stämpel på handen när jag gick in i klubbdelen av nöjeskomplexet. Inget konstigt med det. Vad som dock kändes ganska olustigt var att stämpeln, samtidigt som det var ett bevis för att man betalat, var reklam för Burger King. Min underarm fungerar således som en annonspelare för en hamburgerkedja de kommande dagarna utan att jag kan säga mycket alls om det. Gillas inte.

- Två personer av kvinnligt kön sitter i rockbaren och pratar med varandra. Ett antal personer av manligt kön kommer och tränger sig på och påstår att de "ser så ensamma ut". Hur kan två personer vara ensamma? För att det inte finns någon man närvarande vid bordet? Skulle inte tro det va. Sämsta raggningsrepliken ever.

Våtmarker och den naturliga kvinnligheten

Jag gjorde en dum grej häromdagen. Det var på kvällen när jag precis hade tvättat bort mitt smink och var i färd att badda hyn med ansiktsvatten på bomullsrondell. Jag lutade mig framåt in under lysröret ovanför spegeln för att se riktigt ordentligt så att all mascara verkligen var borta. Då fick jag syn på någonting annat. Små vita hårstrån på min överläpp. Jag hade aldrig tänkt på dem förut, men nu tedde de sig plötsligt synligare än moppemuschen på den hårigaste killen i högstadiet. (Han hade det inte lätt.) Okvinnligt! tänkte jag instinktivt och plockade fram pincetten. En halvtimme senare var vartenda litet fjun avlägsnat. Jag pustade ut och gick till sängs.

Nästa morgon vaknade jag till en syn långt sorgligare än vita små hårstrån. Hela läppen var svullen, röd och knottrig av inflammerade hårsäckar. Helvete, tänkte jag och kände mig ytterligare lite mer misslyckad i min strävan efter "den naturliga kvinnligheten", som jag tycker att jag borde besitta. Sen läste jag ett kapitel i Våtmarker av Charlotte Roche och blev på bättre humör. Jag citerar bokens baksida:

"Våtmarker är ett avgrundsvrål riktat mot de vaxade, rakade, fixade och på alla sätt sanitetsbehandlade kvinnobilder och skeva föreställningar om sexualitet och kvinnlighet vi möter idag."

"Många uppfattar den som genial, andra bara som äcklig."

Jag tycker att den är både äcklig och genial. Bokens hvudperson, 18-åriga Helen, är en kvinna med ständigt gott humör. Hon beskriver sin kropp och sin sexualitet precis som den är utan att skämmas. Jag kan inte läsa ingående beskrivningar av hemorrojder, "smegma", spydrinkar och spermakarameller utan att rodna och känna avsmak. Det är äckligt. Samtidigt känns det väldigt uppfriskande att läsa om en kvinna som betraktar sin kropp utan skamkänslor och hämningar. Ofta handlar debatten om skeva kvinnoideal mest om att det inte är sexigt när kvinnor är för smala ("man vill ju ha något att ta på") eller för sminkade eller för avklädda. Det får inte se för onaturligt ut. Dock går gränsen någonstans efter orakade ben, övervikt och inget smink alls. Det är inte "naurlig kvinnlighet". Och om en kvinna tycker för mycket om sex är hon en slampa.

Charlotte Roche bild av naturlig kvinnlighet är helt annorlunda. Den bryr sig inte om samhällets regler och tabun, och den vägrar känna skam och äckel inför det som verkligen är naturligt. Den är hämningslös och glad. Jag ger er bukkake utan förnedringsinslag:

"När jag runkar en kuk ser jag alltid till att få lite sperma på händerna. Sperman skrapar jag sedan ihop med naglarna och låter stelna för att senare på dagen, som minne av min härlige knullpartner, mumsa fram den med tänderna, leka med den i munnen, knapra på den och sedan, efter att ha smakat på den länge och låtit den smälta, svälja den. Det är en uppfinning som jag är mycket stolt över: min sexminneskaramell."

Abstinens

Jag är i köttkoma efter att ha smällt i mig två stora färsbiffar med en ansenlig mängd bea till. Ändå är jag sugen och skulle kunna döda för minsta lilla choklad-, bull-, kak-... ja, till och med paprikabit. Vad som helst som smakar sött. Det blir inget med det dock. Jag experimenterar och har sedan igår plockat bort alla mjölkprodukter och grönsaker ur min redan väldigt kolhydratlåga diet. Smör, bea, ägg och kött är det enda som finns i min kyl. Anledningen till det är att jag beslutat mig för att inte dricka någon alkohol den här månaden. Eftersom den står för mitt huvudsakliga kolhydrat-/onyttighetsintag annars tyckte jag att det kunde vara lika bra att köra hårt hela vägen ut. Jag mår så mycket bättre av få kolhydrater än många och kanske jag kommer att må helt fantastiskt av inga kolhydrater alls. Vi får se. Än så länge är jag mest skakis och mer sötsugen än någonsin.

En annan sak som framkallade sug var att gå på Systemet med min syster förut. Hon ville ha vintips och fyllde sin korg med ripasso och Conde de Valdemar. Själv klev jag ut genom porten tomhänt. Det kändes som att lämna ifrån mig en bit av min personlighet. En fredagseftermiddag är jag hon som fyller lila påsar med goda saker som Gestos och fransk cider. Inte hon som med händerna i fickorna går bredvid sin syster och bara tipsar om bra grejer som man kan köpa. Jag kände mig fruktansvärt torr och tråkig. Det måste rimligtvis innebära att jag definierar mig själv utifrån mina konsumtionsmönster på Systemet.

Slutsats: en månads vithet är nog precis vad jag behöver.

Ge mig fler föreläsningar

Det går åt helvete med enkättillverkandet så jag tänkte att det kunde vara lika bra att jag tar på mig lite mer studier. Skämt å sido, jag behöver aktivering. Två föreläsningstimmar genusvetenskap är för lite även om det innebär en hel del självstudier. Jag förklarade för min gode vän Em förut att om det inte vore för hunden hade jag inte haft någon anledning att gå utanför på hela dagen. Då påminde han mig om att alla 15-poängskurser för terminens senare del börjar om några veckor och så länge det finns lediga platser är det bara att anmäla sig.



Jag kollade således KAU:s hemsida och hoppades hitta en intressant litteraturkurs. Gärna en om ett författarskap. Jag läste 7,5 hp om Selma Lagerlöf och nobelpriset i somras och det var så många intressanta människor med där. Det var allt från sådana som just tagit studenten till pensionärer. Alla med vitt skilda erfarenheter och referenser. Alla med samma brinnande intresse för Selma och hennes författarskap. Jag tror på att ju smalare kursens ämne är desto bättre. Ingen läser en kurs om ett författarskap bara för att ha något att göra. Man gör det för att man är genuint intresserad och det är så mycket roligare att läsa med folk som brinner för ämnet än folk som egentligen inte vet vad de gör på föreläsningarna över huvudtaget. I alla fall, till våren fanns det en kurs om Värmländska författarskap, en kurs om Maria Gripe och en kurs om Gustaf Fröding att välja på. Skulle hemskt gärna läsa allihop, men nu var det ju hösten jag ville fylla med föreläsningstid och där lyste utbudet av författarskapskurser med sin frånvaro. Dåligt. Det fick bli Modernitetskritik 15 hp istället. Den samläses med kulturvetarprogrammets studenter och det måste ju vara något positivt. I kursbeskrivningen står det:



"Kursen handlar om olika kritiska förhållningssätt till det moderna västerlandet; från kritik mot upplysningsprojektet till postmoderna och postkoloniala perspektiv. Samtida och historiska exempel från film, konst, litteratur och musik presenteras och analyseras."



Kul! Dessutom är en av mina absoluta favoritböcker med på litteraturlistan - Drömfakulteten av Sara Stridsberg. Ser verkligen framemot att få diskutera Valerie Solanas i en föreläsningssal.

Antidemokrati och nationalism

Jag måste hitta på ett ämne att basera en examinationsuppgift i genusvetenskapen på och letar efter provokation. Således surfar jag in på Sverigedemokraternas hemsida och börjar läsa igenom deras principprogram. Där hittar jag följande citat:

"Vi avvisar försöken att anpassa människan efter storslagna utopier. Istället menar vi att politiken bör utformas utifrån hur människan är i verkligheten. Varje samhälle bör vara byggt på en värdegemenskap, en minsta gemensam nämnare i form av grundläggande normer och värderingar."

Det är inte långifrån att man tror att Göran "verklighetens folk" Hägglund varit inne på samma sida, läst samma sak och istället för att bli sunt arg och provocerad låtit sig inspireras. "Det här är bra. Det måste jag skriva en debattartikel i DN om."

Flirtandet med SD från alliansens sida är så fruktansvärt läskigt. Hur kan vi som har frågat oss hur det var möjligt att Hitler kom till makten i 30-talets Tyskland låta samma sak hända i Sverige på 2000-talet? Antidemokrati och nationalism smyger sig in i riksdagen mitt framför våra ögon och ingen gör någonting.

Finaste sällskapet

Blog the pain away

Promenad. Solen lyser på stigen och fåglarna kvittrar i skogen. Ungarna springer skrattandes mellan träden och Orrholmsviken ligger som en spegel. Mitt i allt går jag som ett apatiskt flyktingbarn med en hund fastsurrad i ena handen. Huvudet känns lika tungt som fötterna. Det är inte min dag idag.

Kommer in, startar upp en ny blogg och tänker att det kanske hjälper att skriva lite kryptiskt om det jobbiga. Inget om vad det är, bara att det är. Och faktiskt, känner jag inte med ens att jag kan hänga problemsäcken på hatthyllan ett tag, krama om den stackars försummade hunden, steka lite bacon, brygga en kopp te och ta tag i något så konstruktivt som enkättillverkning? Jo, faktiskt. It's at miracle.

En sjätte (?) chans

Det bästa med bloggar är att man alltid får en chans till. Det kvittar hur många man startat och lagt ner, när lusten kommer tillbaka är det bara att börja på nytt.

Lusten har kommit tillbaka. Således gör jag det jag med.