Promenad. Solen lyser på stigen och fåglarna kvittrar i skogen. Ungarna springer skrattandes mellan träden och Orrholmsviken ligger som en spegel. Mitt i allt går jag som ett apatiskt flyktingbarn med en hund fastsurrad i ena handen. Huvudet känns lika tungt som fötterna. Det är inte min dag idag.
Kommer in, startar upp en ny blogg och tänker att det kanske hjälper att skriva lite kryptiskt om det jobbiga. Inget om vad det är, bara att det är. Och faktiskt, känner jag inte med ens att jag kan hänga problemsäcken på hatthyllan ett tag, krama om den stackars försummade hunden, steka lite bacon, brygga en kopp te och ta tag i något så konstruktivt som enkättillverkning? Jo, faktiskt. It's at miracle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar