På andra sidan butiken

Allt oftare hör jag småbarnsföräldrar klaga på att kedjornas barnkläder är uppdelade i en pojkavdelning där allt är blått och tufft och en flickavdelning där allt är rosa och sött. De har rätt - det är tråkigt, omodernt och dumt, men var handlar de så genusmedvetna föräldrarna själva? Kollar mamma lika ofta på herr- som på damsidan? Skulle inte tro det va. Hur kan vi begära att barn ska krossa alla könsbarriärer när vi själva ryser vid tanken att ta ett steg in på "fel" sida inne på HM?

Jag skriver vi, inte för att jag är småbarnsförälder, utan för att jag är lika dålig själv. De enda plagg jag äger som inte är inhandlade på en damavdelning är tre avlagda flanellskjortor ur min fars garderob. Varför vet jag inte. Jag känner mig jättefin i mina noppiga herrskjortor och har ingen ambition om att se superfeminin ut. Bekvämlighet och gammal vana kanske är bovarna. Hur som helst så är det slut med det nu. Jag ska göra för herrkvinnan vad Linus Fremin gjort för tantmannen. Nästa gång jag kliver in i en butik ska jag ignorera alla blusar och kjolar som föreslås som passande för en person av mitt kön och kliva rakt in till den förbjudna frukten på herrsidan. Hädanefter ska jag inte slentrianmässigt klicka mig in på "dam" när jag besöker en webbshop. Jag ska titta igenom hela utbudet och bara bedöma varje plagg utifrån hur snyggt jag tycker att det är. Kläder är ju något av det bästa jag vet, varför ska jag begränsa mig till att bara kunna välja bland hälften av dem som finns i passande storlek?

Det leder mig till en annan tanke - varför köper de få tjejer som shoppar herrkläder alltid det fulaste som finns i sortimentet? Jag tänker typ armyshorts, skejtskor, tribalhoods och t-shirts med tokroliga tryck. Nej tack. Det kan karlarna behålla. Själv planerar jag att ta farfarströjan, de engelska skorna, portföljen, den välskräddade skjortan, den rundhalsade ulltröjan, den smala byxan, blazern och rocken i från dem.

Alternativa festdeltagare

Om jag hade varit på en fest av den typen jag brukar vara på hade en simpel fråga som "var bor du?", genererat simpla svar som "i Haga", "på Herrhagen" eller möjligtvis "i Göteborg". Så var det inte igår. Då fick mina artighetsfraser respons av typen: "Jag bor ingenstans. Förra månaden volontärarbetade jag på Ängsbacka Kursgård och nu couchsurfar jag runt bland mina vänner."

Jag var på fest i näst trevligaste kollektivet. De hade vänner där som, istället för att dricka alkohol, nystade garn medan de diskuterade vilken reningskur som är bäst bland dem i hälsokostens utbud. Alla var klädda enligt lager-på-lager-principen i tyger med jordnära färger, många hade dreads och få hade smink. Jag satt bredvid dem och var fascinerad och frågade om folkhögskolor, diskuterade genus och fick alla mina illusioner om min politiska korrekthet grusade.

Det var roligt och intressant, men allt eftersom kvällen gick drog oss vi som rutinmässigt klunkade i oss öl under diskussionens gång allt mer mot ett eget hörn. Så småningom var festsalongen uppdelad i ett nyktert bord och ett mindre nyktert bord. När vi vid det senare tog en taxi in till krogen satt de andra kvar med sina nystan, vänner och skratt. Det kändes fint att lämna festen med vetskapen att det finns människor som finner andra värden i livet än hetsiga nätter på stan.

Helgkläder

1. Jag har inga rena strumpor. Det innebär att jag antingen måste ha raggsockar till jeansen eller strumpbyxor och kjol. Kjolarna och jag har inte varit vänner på sista tiden, men kväll blir jag nog tvungen att ge dem en chans till försoning.

2. Varför börjar jag plötsligt varje festkväll med syjunta? Är det för att jag är kvinna och får vad jag förtjänar? Eller kan det ha med bristande kvalitet hos svenska klädmärken att göra? Igår sydde jag i knappar i två blusar, en från Dagmar och en från Tiger. Idag har jag lagat dragkedjan på en Back-kjol. Det har givetvis ingenting att göra med att jag har varit full och finmotoriskt handikappad och klantig. Sånt håller inte jag på med.

We are always running for the thrill of it thrill of it

Jag lördagsladdar med:

Empire of the sun- Walking on a dream
Outlaws - Highwayman
Journey - Don't stop belivin
Name the pet- Sunshine
Nouvelle Vague - Ever fallen in love
R. Kelly - Ignition Remix

Nej tack till morsor och farsor på stan

Efter brunch och inhandlande av öl, BH, halsband och batteriladdare inne i Karlstads centrum undar jag - varför envisas folk med att ta med sina ungar ut på stan? När det äntligen är lördag och hela familjen är lediga tillsammans bestämmer mamma och pappa att alla ska göra något som egentligen bara de vuxna tycker är roligt. Ungarna, som blir nekade leksakerna de ber om och som inte har några egna pengar att shoppa för, tröttnar efter tio minuter och börjar att gnälla. Föräldrarna blir irriterade och börjar att fräsa, skälla och skrika. Hemskt mysig dag på stan både för dem och för mig som måste lyssna på skiten. Inte.

Tips till alla småbarnsföräldrar inför nästa helg - fixa barnvakt, åk in till stan, gör de inköp ni behöver göra i lugn och ro och åk sen hem till era barn och tillbringa ledigheten tillsammans med dem genom att göra något som både de och ni uppskattar. Läs böcker, spela spel, se en film, gå ut i skogen... Vad som helst utom att gå runt i gallerior och slåss.

Snart åker jag

Kollektivets skruvdragarexpert (inte jag) satte upp en krok i hallen igår, så nu behöver vi inte förvara våra jackor på golvet längre. Om jag inte hade varit student skulle jag ha firat det genom att drapera den med blanksvart ull i massor. Istället får jag nöja mig med blänket från kroken och tanken på att vissa CSN-försörjda snart kommer att befinna sig i Buenos Aires. Där behöver man inga kappor minsann.

Bild: Aplace

Shopping i sann Rose-Marie-anda

När rastlösheten kryper på oss och vi inte känner för ett parti Maxi-Yatzy händer det att syster och jag tittar på Ullared på Kanal 5:s hemsida. Inte för att, som ni kanske tror, skratta åt lågprisshoppande swedish white trash-dårar som fyller kundvagn efter kundvagn med skräp. Det känns liksom lite för uppenbart för oss. Vi låter oss istället inspireras av dem. Nu är det slut med att lyxshoppa de vitaminrika färskvaror vi råkar vara sugna på för stunden varje dag på ICA. Idag när VISA-kortet fyllts med studiebidrag tog vi i sann Rose-Marie-anda (okej, inte riktigt -minus magväska, rosa tights och asocial man som sitter utanför i tre timmar och väntar på att få betala) bilen på månadshandling till både ÖB och Willy's. Sen kom vi hem med storpack fryst broccoli, flak med konserver och staplar av makrill i tomatsås.

Finns det en risk för skörbjugg när man lever på smörja som processats sönder och samman för att hålla länge i ens skafferi och frys? Det kan det i sådana fall vara värt för att få fler slantar över till roligheter och fina saker. Dessutom har jag fått se fler cowboyhattar och Harley Davidson-jackor än någonsin förr idag.

Det som vi egentligen borde prata om

Alla bloggar om Demi Moores höft idag. Jag tycker inte att den är speciellt upprörande. Att modeblaskor av den genre som W Magazine tillhör retuscherar sina bilder så att de lever upp till det ideal som läsarna förväntar sig är knappast någon nyhet. Om nu någon klantig redigerare råkat göra det så att det syns är det inte bra för honom eller henne karriärsmässigt sett, men desto bättre för oss konsumenter som annars lätt glömmer att det inte är helt normalt för en 47-åring att se ut som Demi på bilden ovan. Ändå är det bara just när någon gjort ett dåligt jobb vi protesterar. När Marcella, som driver Metros modeblogg, frågar modellmamman Mika Kjellberg hur Mikas som argentur skulle ha reagerat på Ralph Laurens katastrofala retusch av Filippa Hamilton svarar hon:

"Om vi hade haft en modell som kom ut [?] på det sättet hade vi självklart ifrågasatt vad de höll på med. Hon såg ju deformerad ut. Så kan man inte bära sig åt mot någon som försörjer sig på sitt utseende."

Dålig retuschering ses bara som ett misslyckande och föder inga sjuka föreställningar om hur en kvinna bör se ut. Istället för att fokusera debatten på det uppenbart överdrivna borde vi prata om den retuschering som passerar våra ögon som något lika äkta som utseendet på de människor vi går förbi på gatan en helt vanlig onsdagseftermiddag i november. Så länge modellen på bilden inte ser stympad och ful ut köper vi hennes naturlighet med hull och hår. Sen klandrar vi oss själva för att vi inte lever upp till ett ideal skapat i Photoshop. Där föds det sjuka.

Rotfyllningen som blev en tandkräm

I söndags när jag borstade den högra tandraden i överkäken gjorde det ont. För att lokalisera värken drog jag med fingertoppen över varje tand. När jag kom till den fjärde skek jag rakt ut. Jag hade inte tryckt hårt, bara nuddat. Det räckte för att en smärtil skulle skickas från tandroten, ut mot hårbotten och vidare i små rysningar genom hela kroppen.

Idag hade jag för mitt tillstånd passande nog tid hos min tandläkare för en rutinundersökning. Blek och varm av rädsla la jag mig till rätta i undersökningsstolen. Övertygad om att smärta av den här kalibern måste innebära minst rotfyllning, och i värsta fall min stora skräck - utdragning. Tandläkaren drog på sig plasthandskar och frågade hur det var.
"Inte så bra", pep jag och pekade. "Jag har jätteont i den här tanden."

Hon tittade, petade med silverkroken, röntgade och konstaterade att jag har en känslig tandrot, men att mitt tandkött ser väldigt fint ut (operation tandtråd två gånger om dagen har gett utdelning). Sen polerade hon innan hon skickade mig ut genom porten, en faktura, en tandkräm mot ilningar i tänderna och ett bevis på att jag är en mes med världens lägsta smärttröskel rikare.

Projekt: Jämställdhet i readern

Jag städade lite i min reader förut. Plockade bort alla som lagt av eller bara blivit för tråkiga och lade till annat som kändes fräschare. Just nu innehåller min prenumerationslista 35 bloggar. 3, eller 8,5 procent, av dessa skrivs av män. Det innebär en könsfördelning till och med mer ojämn än den i svenska börsbolags styrelser (där 18,5 procent är kvinnor). Vad kan det bero på? Har jag inte givit männen en chans? Eller finns det inga fler manliga bloggare värdiga min dyrbara surftid? Det här måste utforskas. Mina favoritgenrer när det kommer till bloggar är mode (ingen diskriminering inom det området minsann - creddigt á la Rodeo, vintage, eko, dagens outfit... you name it, jag läser det), genus, föräldraskap (barn upplevs bäst i bloggformat), relationer och vänner. Kanske är det så att jag måste leta mig utanför dem. Avlägger rapport när forskningen är utförd.

Top 5: Marieberg just nu

1. Avklarad helgdisk.


2. Maxi-Yatzy.


3. Löpskor med färska spår av skog.


4. Makrill i tomatsås. Jag missbrukar något som luktar, ser ut och mycket möjligt också smakar som kattmat. Försvar: öppna burken, dela en avokado och skala ett ägg - middagen är serverad.

5. axelvaddar och sånt. Fläskiga 80-talshits sätter helgstämning även på måndagar.

Att hålla fast glädjen

Igår var jag glad. Så glad att jag till och med dansade. Jag som tycker att all form av aktivitet som innebär att man måste röra sig till musik tillsammans med andra människor är totalt ovärdig stod mitt på Korianders dansgolv och peppstudsade till I Gotta Feeling. Förälskad i livet som lyckas vara fint även när omgivningen färglagts med blyerts och blötlagts av novemberregn. Lycklig över att de bra människorna i min närhet blir fler och fler för varje vecka som går och för att det är så härligt att tycka om.

Imorse när jag vaknade vägrade jag låta glädjekänslan motas bort av söndagsspökena som tenderar att hemsöka min lägenhet när det bara är jag där. Jag är hellre ensam en lördagskväll än en söndagsförmiddag. Efter en dusch och renovering av gårdagens frisyr vandrade jag därför bort till Sommaros minsta hus och tiggde kaffe och paj och hundpussar och sällskap hos världens varmaste och näst trevligaste (systers och mitt är såklart trevligast, i alla fall när hon är hemma) kollektiv. De visade semesterbilder och lånade ut sina favoritböcker och pratade om kärlek och lockade mig att skratta minst hundra gånger.

Nu är jag hemma och räds inga söndagsspöken längre. Läslampan är tänd, Marguerite Duras håller mig sällskap och bredvid mig drar en påse Brazilian Baia i hett vatten och en skvätt grädde.

Om risken att trampa någon på tårna

Jag har funderat och funderingarna slutade i ett raderat inlägg. När man bloggar är det så lätt att gömma sig bakom tanken på att dem man berättar om inte kommer att läsa i alla fall och att det gör det okej att skriva saker som man aldrig skulle kunna säga till dem. Sen när det ändå blir så att de hittar den där texten med åsikterna som man inte riktigt kan stå för känns det plötsligt inte lika okej längre. Jag skrev en gång i tron att en viss bloggare med tusentals läsare aldrig skulle uppmärksamma min lilla typbaradenärmasteblogg, att jag tyckte att det var mycket roligare att läsa hennes dagboksinlägg än hennes pinsamma försök att agera modejournalist. Sen googlade bloggaren i fråga sitt namn (märk väl att jag inte skriver ut det här), hamnade på min blogg och lämnade en sårad kommentar. Jag kände mig som ett svin och ångrade att jag inte fört fram min kritik på ett något mer subtilt sätt. En annan gång var det jag som blev ledsen när jag snubblade över ett inlägg innehållandes ofördelaktiga ord om någon jag kunde känna igen som mig själv.

Det var aldrig min mening att såra den där stackars bloggaren och jag tror inte heller att personen som skrev ofördelaktigheter om mig gjorde det för att jag skulle bli ledsen. Bloggar är forum för åsikter och skildringar av omvärlden. För att de ska bli intressanta och fylla någon funktion måste de skrivas av personer som ser på saker och ting med kritiska ögon. Gränsen mellan kritik och rena elakheter är subjektiv och ibland hårfin. Att medvetet uttrycka något bara för att såra är aldrig okej. Att berätta en historia eller framföra kritik som inte har som huvudsyfte att såra, men ändå kan göra det, är okej så länge man är beredd att ta eventuella konsekvenser av det. Således försvinner inlägget om personer vars vänskap verkligen kan kvitta medan inlägget om Jason Mraz fula skivomslag får vara kvar.

Torsdagkväll

Ikväll skulle jag plugga. Istället drack jag en flaska El Cortejo, fyllde bladen som skulle innehålla en uppsats med ord om varför jag tycker om vissa personer och gjorde en 80-talsplaylist tillägnad personalfesten min svåger arrangerar imorgon. Tur för mig att dåligt samvete aldrig varit min grej.

På tal om fula skivomslag

När jag körde igång Spotify imorse möttes jag av den här bilden.

Tack för påminnelsen, Sophia Loren

Min syster skulle prompt köpa aftonblad med tillhörande Sofis Mode-bilaga igår när vi var på Coop, och vem är jag att hindra henne från det? När vi kom hem kunde jag såklart inte låta bli att frottera mig i lite kvällstidningssensationer jag också. (Jag är förövrigt expert på att skylla min konsumtion av skräpmedier på andra.) Först läste jag i Sofis Mode om "stjärndieter", alltså om hur man får en kropp som Eva Mendes, Catherine Zeta-Jones, Jennifer Aniston, Nicole Kidman och Heidi Klum. Enligt artikeln kan man välja mellan fyra olika metoder - Five Factor, South Beach, The Zone och The ultimate New York body plan. De går ut på samma sak allihop. Man ska äta fem gånger om dagen, skära ner på antingen kolhydrater eller fett och träna. Ja, men det är ju precis det jag gör. Har jag Heidi Klum-abs and -thighs för det ? Nej.

Sen läste jag huvuddelen och fastnade vid rubriken "- De svälter sig till döds". Sophia Loren har spelat in en film med bl.a. Nicole Kidman, som enligt Sofis Mode följer den populära South Beach-dieten. Om det stämmer består en typisk dagsmeny för Nicole Kidman av en omelett med svamp och mozzarella till frukost, grönsaker med guacamole och nötter till mellanmål samt en matig sallad med kyckling eller fisk till lunch och middag. Det låter ju vettigt. Problemet är bara att Sophia Loren aldrig såg Nicole Kidman eller någon annan av sina kvinnliga motspelare äta vare sig några omeletter eller kycklingfiléer. "De åt aldrig. Jag var den enda som åt", säger hon. Skönt att någon vågar säga som det är. Trådsmal blir man inte av att äta nyttigt, trådsmal blir man av svält.

Top 5: Marieberg just nu

1. Fotvärme



2. Nya väggprydnader. Tonårsrumskitschigt upphängda med häftmassa.



3. Arvegods.



4. + 5. Lunch + "Virrvarr"

Kare Moss bantningstipsar

"Nothing tastes as good as skinny feels."

God natt

Igår natt efterfestdäckade jag i fyra timmar på en alldeles för kort soffa. I natt sov jag inte alls. Idag har jag jobbat i åtta timmar och har under den tiden gjort två personers jobb. Varje gång jag har gått förbi en spegel har jag ryckt till vid åsynen av det puffiga spöket med mörka halvmånar under de rödspängda ögonen som apatiskt blickat tillbaka på mig. Hon är inte så snygg. Jag vill inte dras med henne imorgon också. Således tillönskar jag er en god natt före klockan 18 idag.

Nyfiken

Någon har googlat sig hit på mitt namn. Det förvånar mig för det är någonting som kräver en del forskningsarbete. Man måste ta sig igenom 11 googlesidor med nedlagda bloggar, släktingar, kompisar, facebook och expressentexter innan I väntan på vadå? dyker upp. Någon måste således vara ganska rejält intresserad av att hitta information om mig. Vem? Varför? Jag blir alldeles rusig av nyfikenhet. Eller är det rädd jag ska vara?

Conquistador

Helgen följde temat "utforska andra världar". Först var jag på förfest hos en tjej vars kille läser Slitz. Ett nummer låg framme på soffbordet och jag bläddrade förstrött i det mellan vinklunkarna. Jag kommenterade en gång en blogg som länkade till den här artikeln med orden "nu vet jag i alla fall att en Slitz på soffbordet är detsamma som 'fly fältet illa kvickt'". Det står jag fast vid. I dylika herrmagasin har till exempel inte kvinnor titlar som sångerska, programledare eller modell, där är de milf, tv-tjej eller sexbomb - kroppar alltså. För mig känns det lika lockande att ha en kille som reducerar mig till bröst och rumpa som att ligga med en golden retriver. Så känner inte alla. Det finns andra världar än min och det kan funka fint att ta några glas vin och prata ragg, hår och gamla minnen i dem med.

Efter förfesten gjorde mina väninnor och jag en expedition på finlandsfärjan som gått på grund mellan Klarälven och Museiparken. Blue Moon Bar kallas den visst för. Det gick att bli full där med, men nästa helg flyttar jag nog hem till Koriander igen. Det är ansträngande att bryta nya marker och när de är så stora tappar man lätt bort sina kära vänner mellan alla barer, dansgolv och terrasser. Musiken är dålig också.

Snälla saker som jag gjort mot mig själv idag

1. Avbrutit antibiotikakuren. Jag har inte tid med varken magknip eller torra slemhinnor, tack så mycket. Dessutom är näsinfektionen typ borta.

2. Simmat, bastat, smörjt, fönat och sminkat länge, samt tagit bussen hem istället för att gå i snövirvlet.

3. Lagt ner ambitionen om att läsa dubbelt andra halvan av terminen. För mycket jobb för någon som redan halkat efter.

4. Matat min rss-läsare med fyra bloggar som gör mig på gott humör genom att beskriva livet precis som det är istället för att gömma verkligheten bakom retuscherade bilder och censurerade texter. Jag är utled på alla modebloggare som aldrig är tjocka, fula, ledsna, arga, panka, ensamma, uttråkade eller misslyckade. Usch vad ni känns förljugna och usch hur ni ändå lyckas få mig att känna mig oduglig.

5. Bjudit in bästa vänner på middag och allmänt häng.

Med lätta steg

Någonting har hänt med mig. Kanske är det novemberkylan som krypit in under mitt fläsk (gud, vad jag hatar att omskriva mitt kropp med sådana ord, men jag har inte tid med bättre metaforer just nu) och fått det att vilja röra på sig, för rör på mig det gör jag. Det känns ovant och fint att sitta nyduschad framför datorn efter en löptur endast frammanad ur en lust att löpa. Inget dåligt samvete och ingen fetångest så långt ögat kan nå, bara förnöjdhet. Dagens varv i skogen var episkt. Jag hade inte sprungit på över en månad och ändå gick det snabbare och lättare än någonsin förr. I hallen står väskan packad med handduk och baddräkt för imorgon ska jag simma. Jag LÄNGTAR efter 20 varv i 25-metersbassängen i Sveriges äckligaste badhus.

Ingen kan säga att vi har någon vidare god relation, kroppen och jag, men den är bra på att berätta vad den behöver och jag försöker så gott jag kan att förse den med det. När det för en gångs skull känns lätt är det bara att hurra och köra.

Historier

Min näsa är infekterad. Så jävla ovärdigt. Det blir ingen bild på spektaklet. Där har min gräns för självdistans dragits för länge sedan.

Syster och jag har suttit uppe länge och pratat. Om historier och hur de inte existerar bland våra konversationsämnen i sociala sammanhang. Vi håller inte på med sådant som att berätta om vår dag eller vad som hände igår eller vilken sjuk grej vi var med om en gång. Vi ställer frågor och uttrycker åsikter och känslor. Sånt som inte tar så lång tid eller kräver så mycket plats. Några meningar här och där, sen lyssnar vi mest. Historier innebär bara en massa prestationsångest kring hög intressenivå och viktiga poänger.

No more Gaga

Jag färgade håret brunt igår. Efter en titt på min bloggs startsida är det inte svårt att förstå varför. Anna Anka-komplex (om jag bara börjar använda mina glasögon också kan jag kanske lura mina kurskamrater att jag är smart). Förändrade livsvilkor (ingen Em och behov av relationskatarsis). Identitetskris (brunt istället för rastaflätor). Claire Castillon-crush. Höst.

När jag stod framför spegeln och preparerade mina vita hårstrån med mellanbrun färg tänkte jag dock mest på Lady Gaga och att någon relaterade min hårfärg till henne i lördags. Det kändes så fel. Gagas look är galen och over the top. Glitter, solbränna och Dior. Platinablondin. Jag är inte galen och over the top. Jag är ostylad. Svartklädd, blek och HM. Mellanbrunett. Det duger gott åt mig det.

Dagens självförtroendeläge:

Jag borde ge upp alla akademiska ambitioner och dela den obildade och talanglösa kvinnans lott - spruta silikon i brösten och restylane i läpparna och bli hemmafru åt en man med grisig kvinnosyn och fet plånbok.

Anledning? Jag har varit i skolan idag. Mina kurskamrater är smarta som tio små Einsteins. Varje gång jag lämnar föreläsningssalen känns det som att jag förutom hårfärgen har bildningsnivån gemensam med Anna Anka.

Em, jag saknar dig redan

Ganska precis just nu lämnar mannen som är navet i min umgängeskrets staden. Det är likadant varje år. När det börjar våras kommer han hit och fyller våra liv med fest. Med oneliners, sprit och allmän charm lockar han folk ut ur sina hålor och in i gemenskapen som håller hela sommaren. Sen blir det höst och då blandas skratten och festen med hans rastlöshet och vemod. Hårt arbete, country music och sweet potato fries ropar på honom från andra sidan Atlanten. Snart har han flygbiljetten bokad och avskedet taget. Själv står man kvar och måste plötsligt ta ansvar för sin egen jävla rolighet. Det är inte så lätt när man mest känner förvirring och tomhet. "Jaha, vad ska jag göra nu då?" Man förstår Mumintrollet som går i ide när Snusmumriken packat ihop sitt tält.

Jag kan inte gå i ide och på något vis löser det sig alltid med den där roligheten. Det är säkert nyttigt att få jobba lite för den och om det skulle råka bli tråkigt någon gång ibland är det förmodligen inte ohälsosamt det heller. Jag kan leva med att mina vintrar kantas av en förnimmelse av att det är någonting som saknas. Det är sådana pris man får betala för de bästa vännerna.

Träffad

Jag såg ett avsnitt av How I met your mother i förmiddags. Robin och Ted hade precis gjort slut, hon åkte till Argentina för att hitta sig själv och kom hem med slackerattityd, solbränna, rastaflätor och en flummig reboundlatino. Ouch. Hög igenkänningsfaktor på den.

Nybliven singel. Check. Självhittarsafari i Argentina bokat. Check. Några jävla rastaflätor blir det inget med. Däremot är det möjligt att jag kommer hem med ordet "kliché" tatuerat i pannan.

Relationskatharsis

Jag har hittat "dölj"-funktionen på Facebook. Den är ju fantastisk. Människor vars existens man helst slipper bli påmind om försvinner ur ens liv med ett litet klick med muspekaren. "Nej, nu är jag trött på dig - hej då!" Klick. Relationskatharsis.