Alla bloggar om Demi Moores höft idag. Jag tycker inte att den är speciellt upprörande. Att modeblaskor av den genre som W Magazine tillhör retuscherar sina bilder så att de lever upp till det ideal som läsarna förväntar sig är knappast någon nyhet. Om nu någon klantig redigerare råkat göra det så att det syns är det inte bra för honom eller henne karriärsmässigt sett, men desto bättre för oss konsumenter som annars lätt glömmer att det inte är helt normalt för en 47-åring att se ut som Demi på bilden ovan. Ändå är det bara just när någon gjort ett dåligt jobb vi protesterar. När Marcella, som driver Metros modeblogg, frågar modellmamman Mika Kjellberg hur Mikas som argentur skulle ha reagerat på Ralph Laurens katastrofala retusch av Filippa Hamilton svarar hon:
"Om vi hade haft en modell som kom ut [?] på det sättet hade vi självklart ifrågasatt vad de höll på med. Hon såg ju deformerad ut. Så kan man inte bära sig åt mot någon som försörjer sig på sitt utseende."
Dålig retuschering ses bara som ett misslyckande och föder inga sjuka föreställningar om hur en kvinna bör se ut. Istället för att fokusera debatten på det uppenbart överdrivna borde vi prata om den retuschering som passerar våra ögon som något lika äkta som utseendet på de människor vi går förbi på gatan en helt vanlig onsdagseftermiddag i november. Så länge modellen på bilden inte ser stympad och ful ut köper vi hennes naturlighet med hull och hår. Sen klandrar vi oss själva för att vi inte lever upp till ett ideal skapat i Photoshop. Där föds det sjuka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar