I söndags när jag borstade den högra tandraden i överkäken gjorde det ont. För att lokalisera värken drog jag med fingertoppen över varje tand. När jag kom till den fjärde skek jag rakt ut. Jag hade inte tryckt hårt, bara nuddat. Det räckte för att en smärtil skulle skickas från tandroten, ut mot hårbotten och vidare i små rysningar genom hela kroppen.
Idag hade jag för mitt tillstånd passande nog tid hos min tandläkare för en rutinundersökning. Blek och varm av rädsla la jag mig till rätta i undersökningsstolen. Övertygad om att smärta av den här kalibern måste innebära minst rotfyllning, och i värsta fall min stora skräck - utdragning. Tandläkaren drog på sig plasthandskar och frågade hur det var.
"Inte så bra", pep jag och pekade. "Jag har jätteont i den här tanden."
Hon tittade, petade med silverkroken, röntgade och konstaterade att jag har en känslig tandrot, men att mitt tandkött ser väldigt fint ut (operation tandtråd två gånger om dagen har gett utdelning). Sen polerade hon innan hon skickade mig ut genom porten, en faktura, en tandkräm mot ilningar i tänderna och ett bevis på att jag är en mes med världens lägsta smärttröskel rikare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar