Jag kom mig aldrig för att äta någon frukost imorse. Sen blev jag upptagen med att titta på fina tavlor och leta blusar och hann inte tänka på mat förrän när jag kom hem för en halvtimme sedan. Då tryckte jag i mig hela dagens energiintag - en mozzarellaboll, tre skivor gravad lax, en skiva prosciutto, tre centimeter chèvrelimpa och en kopp fylld med 50 % vispgrädde och 50 % te - på under tio minuter. Nu tvingas jag avsätta resten av kvällen åt fettkoma. Smart och kul.

Ligg är ingen oanad konsekvens

När jag drog min väska mot tåget i eftermiddags möttes jag av den här skylten och dess högst ohärliga 1800-talsbudskap. "Det här måste du fotografera, så att du minns att världen fortfarande såg ut såhär 2009", sa jag till mig själv och så gjorde jag det.

Sen gick jag vidare och tänkte att jag ska skaffa mig en dotter, som jag kan lära att det är okej att bli sugen på att "gå hela vägen", oavsett om man är full eller inte. "Ligg är ingen oanad konsekvens", ska jag säga till henne, "det är livet."

Från depp till pepp

Syster är inte nöjd med det tillstånd hon hittar mig i när hon kommer hem från jobbet:

"Har du lyssnat på den där deprimerade bruden (Karin Ström) jag bad dig att stänga av imorse hela dagen eller?"

"Mm."

Imorgon blir det bättre. Då tar jag tåget till Stockholm och träffar mamma. Vi äter italienskt och tittar på hennes nya lägenhet. Sen sover jag där och vaknar upp till en onsdag som bara är min. Den ska jag fylla med Lee Miller, Dalí, mellandagsfynd (lyxiga, svarta blusar och byxor i massor, tack), långfika och läsning. På torsdag kommer en bil fullastad med vänner som vill fira in 10-talet med mig. Jag ska hemgöra bea åt dem. Sen ska vi barrunda.

Det är tur att man har en blogg där man kan skriva sig själv från depp till pepp.

Jag träffade min före detta chef på Kori i lördags. På jobbet var han lång och satt han inne på sitt kontor och visste allt och drack cola och var blaserad och gjorde mig ännu mer ledsen genom att kalla in mig för att säga att jag inte fick se så ledsen ut när jag stod i kassan. På krogen var han mindre och undrade varför jag aldrig kom in och jobbade extra. Jag sa att det var för att jag tyckte att han var ett svin när han sa till mig att jag inte fick se ledsen ut. Sen öppnade han upp sig och berättade om sina relationsproblem. "Gör slut", svarade jag då.

Fjärdedagsinsikt

Vid 23-tiden däckar jag i min svågers soffa, fullt påklädd med en tjock katt på bröstet. På morgonen är katten borta, men tröttheten är kvar. Min kropp säger att nio timmars sömn inte är kompensation nog för julen jag utsatt den för.

Syster och jag åker hem och städar bort juldagsfesten. Sen gör jag tjugo försök att skriva några rader i den här bloggen. Det går inte alls. Min hjärnkapacitet sträcker sig inte längre än till betydelselösa ord och meningar utan sammanhang. Som att försöka skriva när man fortfarande är berusad. Minus sentimentaliteten. Jag går och duschar istället. När den kombinerade annandags- och tredjedagsmakeupen (jag hann aldrig tvätta bort annandagsmascaran och blev tungen att måla över den med tredjedagsmascara, på fjärdedagens morgon har den fortfarande inte avlägsnats) runnit ner i avloppet kan jag konstatera att min hy uppskattat mitt julhelgsfirande lika mycket som min hjärna. Mina läppar är så impregnerade med rödvin och läppstift att inte ens tandborsten lyckas gnida fram deras naturliga färg. Vid lunchtid somnar jag om. Vid sex vaknar jag igen. Inte längre sömning, men forfarande lika jävla trött.

Nu ska jag vara lika gnistrande vit som snön på mitt fönsterbleck fram till nyår. Sen ska jag lägga allt mitt fokus på att vara klar med alla förpliktelser hemma innan jag flyr till Argentina. När man åker till sina morföräldrar på tredjedagskalkon och låter bli att tacka nej till vinet och cognacen som morfar fyller i ens glas bara för att man vet att man inte kommer att orka sitta kvar vid bordet om man inte på något vis blir återställd efter uppesittarkvällens, julaftonens, juldagens och annandagens festligheter, då måste fjärdedagen vara tillägnad någon form av insikt. Så är det bara.

Inkonsekvent

Jag tror att det vilar en förbannelse över den här bloggen. När jag skrivit om hur någonting är blir det genast tvärtom. Fast vad gör väl det. Konsekvens har ingenting med verkligheten att göra. Inte med min verklighet i alla fall.

Förra veckan höll jag inte på med kändisförälskelser. Idag är jag kär i Karin Ström. Med tanke på hennes cool-, snygg- och braighet är det mycket troligt att jag är det imorgon också, men det är absolut inte säkert.

Svammel. Nu ska jag tvätta bort gårdagens mascara från kinderna och åka till Torsby på tredjedagskalkon.

I'd rather dance than talk with you

Han är trettio och jobbar som informatör i en annan kommun. Utseendemässigt är han definitivt typen som drar min blick till sig - slank och mörk med klassisk herrfrisyr, snygga skor, reklamarbrillor och rutig skjorta med uppkavlade ärmar som avslöjar två färggrant tatuerade underarmar. Han är trevlig också. Och bekant med bästa genusföreläsaren, det är alltid ett gott tecken. Ändå dröjer det inte värst länge innan jag tömmer mitt glas, säger att det var roligt att träffas och går för att leta upp mitt sällskap.

På en annan plats vid ett annat tillfälle hade jag kanske uppskattat hans komplimanger och besvarat hans försök till ögonkontakt. Nu blir jag bara irriterad för att han, till skillnad från mig, inte ser fulheten i att stå vid en bardisk på juldagen och ge standardsvar på standardfrågor ställda av en salongsberusad hemvändare som påstår att man är snygg. Ikväll är jag här för att passa på att dansa med Therese när hon för en gångs skull inte är i Oslo. Och för att dricka öl såklart. Inget annat.

När jag lämnar baren kan jag ändå inte låta bli att fråga mig själv hur jag egentligen menar att det ska gå till då. Vilken är den där andra platsen och när är det där andra tillfället? På den frågan har jag inget standardsvar. Inget svar alls faktiskt. Fan.

I natt var jag speciellt glad att slippa gå ensam genom tunneln

Kvällens (och kanske tidernas) absolut bästa komplimang:

Tjej vid spegeln på damtoaletten - "Guuud, vilken fin blus du har. Du ser ut som Coco Chanel."

Tack!!!

Kvällens (och tidernas) absolut sämsta komplimang:

Krogen har stängt och syster och jag har påbörjat vår hemvandring mot Marieberg. Jag bär mina platta ankelboots i ena handen, efter att ha konstaterat att tiocentimetersklackarna trots allt lämpar sig bättre i den djupa snömodden. Några meter bakom går en kille i samma ålder som oss. Han har en röd Canada Goose-jacka och glasögon med breda bågar. Vi entrar Vikentunneln och får en paus från pulsandet. Jag firar det genom att trippa med klackarna och svinga lite extra med bootsen i handen. Killen med gåsen går ikapp oss.

Han: "Hej."
Syster och jag: "Hej, hej."
Han (nickar mot bootsen): "Vems är skorna?"
Jag: "Mina."
Han: "Kan inte jag få lukta lite i dem?"

Liten rapport från den sämsta nattplatsen

Jag ligger i mina föräldrars soffa med en djup skarv rakt över svanken. Den sämsta nattplatsen blev min lott eftersom de andra vet att jag kan somna precis var som helst. Trångt och stenhårt är inga problem, jag är ihopfällbar och jättemjuk. Pappa brukar skratta åt mig när jag rullar ihop mig som en katt och somnar med huvudet på armstödet i en av fåtöljerna, och flera personer har påpekat att jag är bra att ligga bredvid eftersom jag tar så lite plats i anspråk. Dessutom är risken att väckas av fäktande armbågar och sparkande ben minimal i mitt sällskap. När jag somnar lägger jag händerna under ena kinden och drar upp knäna mot magen, sen ligger jag så tills jag vaknar oavsett hur bekvämt det är. Dåliga egenskaper att besitta när de som ska föreställa vara ens familj utnyttjar dem för att själva slippa möta morgonen med värkande ryggslut, bra egenskaper att besitta när man har anledning att dela säng med någon.

Bara så att ni vet, alltså.

Nu ska jag läsa en sida i Brideshead Revisited bara för att det skulle vara helt fel att avsluta den här dagen utan att ha gjort det. Sen ska jag sova, för om fem timmar ska jag på julotta med syster, svåger och farmor, och om tretton timmar ska jag vara snygg och pigg och bjuda en massa folk på bubbel i min nystädade lägenhet. Fyra timmars nattsömn i obekväm soffa är liksom minimum om det ska gå ihop.

Bara hårda paket

Jag gav:

Och jag fick:

Liten klapp att öppna efter julklappsutdelningen

För att bota postjulklappsutdelningstristessen:

Liselotte Watkins
HUNGRY HEART
Hobbyoriginell
Josefine Johansson
Lisa Milberg
Kill YR idolz

Håll till godo.

...

Jaha, så vad har ni för nåt till mig då?

Reflektion efter en genomgång av min reader natten mellan danföre och dan

Det mest förutsägbara man kan vara julen 2009 är anti.

Vi har faktiskt också uppesittarkväll

Det löser sig nog

Okej, nu har jag hunnit hämta mig lite efter chocken. Jag har kommer alltså inte att börja studera på program till våren heller. Alla som känner till min historia när det kommer till att börja plugga "på riktigt" kan ju skratta lite nu: ...

Min far skrattar inte. Han svär och undrar hur det gick till när han fick en sån cirkusunge. Jag vet inte, men av någon anledning så rycker jag bara på axlarna och tänker att "det löser sig". Mamma viskar i mitt öra om jobb och lägenhet i storstaden och det vore fint, så fint. Då skulle jag ha pengar och tillgång till Weekday, Acne-outlets, Dramaten och Moderna precis när jag känner för det. Jag skulle till och med kunna äta ute ibland. Ingen halvdan filé mignon, bara rolig mat. Dumplings och sånt. Jag skulle inte ens bry mig om alla kolhydrater de innehåller för livet skulle vara så komplett, så perfekt.

Inte konstigt att jag rycker på axlarna. Nu måste jag bara hitta på ett sätt att betala februari, mars och april i Sydamerika. Det löser sig nog.

Bye bye bibliotekarie

Syster: "I måndags gick tiden för att tacka ja till första antagningbeskedet ut. Tur att jag hann."
Jag: "Du skojar med mig va?"
Syster: "Nej."

Jag styr och ställer med julen

Mormor ringde till mig förut.

M: "Jo, jag undrar om det är okej att jag tar med mig en traditionell rysstårta på jul nu när vi inte ska äta vanlig julmat utan ... ja, ovanlig julmat."

J: "Det är okej. Rysstårta kan man äta året runt. Det är inte julmat."

De senaste åren har jag haft ett projekt för att modernisera julfirandet i min familj, det verkar lite förvirrande på mina kära släktingar. 2008 plockade jag bort julklappsutdelningen till förmån för bokbyte. En mycket bra idé om jag får säga det själv. Inga paket kostar över 200 kronor och man behöver inte gå till mer än en butik för att inhandla alla julklappar (adlibris.se säger jag bara, hej då vidriga julrusch). Det konceptet behåller vi även i år.

2009 står jullunchen i moderniseringsprojektets fokus. Varför håller vi fortfarande på med denna märkliga blandning av en massa olika sorters vardagsmat? Vem vill egentligen äta köttbullar, korv och sill, mat som man stoppar i sig på ren slentrian varenda måndag, tisdag, onsdag och torsdag hela året, när det är meningen att det ska vara fest? Varför inte lägga julmatsbudgeten på något man tycker är riktigt gott istället? Trerätters med älgfilé som varmrätt, det är festmat det.

2010 ska jag lobba för en tv-fri jul. Alla bara somnar till Kalle Anka i alla fall. Pappa sa blankt nej när jag föreslog det nu, men ge mig ett år så ska jag nog få honom med mig.

Living on the edge

Läser morfars julklapp i badkaret.

Ett försök att sammanfatta det mest händelserika året i mitt liv

Liksom Hanna gör jag det enligt punkterna på Popmorsas lista:

Årets bedrift: Jag hoppas att jag inte låter allt för osympatisk nu, men min största bedrift i år var att våga gå vidare när jag insett att kärleken tagit slut.

Årets bästa semester: Semester? Betyder inte det att man är ledig från jobbet? Jag har inget jobb, men jag har känt mig väldigt ledig vid de tillfällen då jag strosat runt och sett en massa fina band på ett festivalområde eller när jag suttit framför Näsets (Em:s sommarhus i Högboda) eldstad med ett glas vin i handen. Räknas det?

Årets bittra: 2008 åke jag till Berlin och blev förälskad i staden. I år hade jag två möjligheter att återuppleva den känslan. Båda gångerna sumpade jag det. Först åkte jag dit över Valborg med en massa fina vänner. Då blev jag sjuk och misslyckades totalt med att ha roligt. Åtminstone top tio av de mest osmickrande bilder som någonsin tagits på mig finns i albumet från den resan. Istället för att delta i festen sitter jag en bit utanför och ser trött, missnöjd och ledsen ut - ungefär lika rolig och snygg som mammas disktrasor när hon kört dem några gånger för mycket i tvättmaskinen. Den andra resan var min före detta killes 30-årspresent. Jag hade betalat flyg och lägenhet för oss båda, men kunde inte följa med själv eftersom jag var den sista personen i världen han ville åka ut och resa med när det var dags för avfärd.

Årets nytillskott: Kollektivkulturen som börjat sprida sig i min vänkrets. Alla bor ihop med någon. Alla vill umgås med alla. Alla får vara med. Festerna är stora och nya personer introduceras i princip varje helg.

Årets förlust: Problemet med att bara vilja omge sig med saker med affektionsvärde är att man måste lämna kvar många av dem när man väljer att flytta från den man delar dem med. Hej då äppelgröna soffan från Vänersborg, kinalampan från Malmö, snyggkaraffen, matsalsgruppen i teak ... Oersättliga saker som har blivit vackra av minnena jag förknippar dem med. Ett helt liv som inte är mitt längre.

Årets vuxenpoäng: Här kammar jag noll. Visst, jag skaffade en bostadsrätt ihop med en kille, men den blev i slutändan bara en symbol för min oförmåga till det som andra räknar som vuxenhet.

Årets fysiska förändring: Fem sambokilon mindre.

Årets nya kändisförälskelser: Jag förälskar mig inte i kändisar. Däremot tycker jag att någon borde uppfinna en maskin som kan göra roman-, film- och tv-serie-karaktärer levande. 2009 skulle jag ha stoppat Hank Moody och Charles Ryder (från Brideshead Revisited, i Jeremy Irons tolkning komplett med det subtila leendet som får varenda hår på hela kroppen att resa sig - världens vackraste karl) i den.

Årets mest gåshudframkallande låt:



Årets läsupplevelse: Alla titlar på Genusvetenskap A:s litteraturlista. På våren provocerade de mig, under sommaren gjorde de mig ledsen och lagom till hösten var de min religion.

Årets insikt: Jag klarar inte av att bo själv. Tur att jag bara behövde stå ut i en månad innan syster kom och trängde ut ensamheten.

Årets tv-besatthet: I början av året stod BBC Food på i mitt vardagsrum dygnet runt. Då var jag låg och orkade inte ta in någon annan information än Nigellas tröstmatlagning. Sen började jag att titta på film och tappade intresset för television. Nu är jag glad och har inte någon större användning för tv-apparater. Varför ska jag låta någon annan bestämma hur min tablå ska se ut när jag kan se vad jag vill, när jag vill, på nätet?

Årets fest var en av de roligaste, finaste och mest givande kvällarna i hela mitt liv. Den skakade om min värld. Det är nog bäst att jag behåller den för mig själv.

Jag ställer Karolina mot väggen

VAD HETER DU? "Karolina Dahlgren. "

VAD VAR DET SENASTE DU SA? "Mitt mellannamn är så fult så, så det kan vi skita i."

TILL VEM DÅ? "Till dig."

VAD BEHÖVER DU MEST JUST NU? "En färdigskriven uppsats om EU:s biståndspolitik, en bikini och 10 000 kronor på mitt konto. "

ÄR DU SEXUELLT FRUSTRERAD? "Nej."

ÄR DU EN BRA FLICKVÄN? "Om." *flinar*

HUR RAGGAR DU? "Jag försöker att låtsas som att jag inte raggar överhuvudtaget och spela som att jag ser personen som vem som helst."

VAD HAR DU GJORT IDAG? "Jag gick upp alldeles för sent, panikåt frukost/lunch, småsprang till dig, passade på att surfa på din dator eftersom jag är internetlös hemma, drack en liter te, pratade och planerade, tittade på årets och förra årets samlade foton, höll på att frysa ihjäl när vi gick till ICA, käkade en massa knäckemackor med färskost och ställde dig mot väggen."

NÄR FICK DU SENAST EN PRESENT? "Igår fick jag ett UNO av Jakob. Jag tror i alla fall att det var en present."

VAD HAR DU FÖR PLANER TILL HELGEN? "Först fira jul och sen ha ofantligt, otroligt och underbart roligt med kära vänner på juldagen."

DIN STÖRSTA TALANG? "Ingen aning. Du får svara." Jag svarar: Lina är ett socialt geni. Hon passar i alla sällskap och har en imponerande förmåga att få alla hon möter att känna sig sedda och uppskattade.

VAD HAR DU PÅ VÄGGARNA? "I mitt rum? Ingenting. I resten av stugan lite allt möjligt tjafs. Fotografier på mig och min kusin som barn, min far och min kusins föräldrar samt tavlor och vykort."

HUR MÅNGA PÅ DIN KOMPISLISTA HAR DU HÅNGLAT MED? "Jag har ingen kompislista. Ge mig en så ska jag peka ut dem."

HAR DU NÅGON ANNANS GREJER HOS DIG? "Ja, jag bor i ett minikollektiv så min kusins och hennes flickväns grejer är också en del av hemmet."

ÅRETS HÄNDELSE? "När jag flyttade ihop med min kusin och hennes hund. Då blev jag både delägare i ett djur och skenvegetarian. Jag och min kusin har i princip växt upp tillsammans. De senaste åren har vi varit ute och sett oss om i världen på varsitt håll, så nu känns det fint att återförenas i ett gemensamt boende."

SENASTE LÅT DU HÖRDE? "En streamad 'Hollywood Hills'."

VEM VET MEST OM DIG? "Min mamma vet mest om hur jag fungerar och mina nära vänner vet mest om vad jag gör."

VAD HAR DU I DITT FÖNSTER? "Kurslitteratur, en och annan pocket, fyra fula ljus, markeringspennor i olika färger, min bankdosa och viktig post."

VAD GÖR DU PÅ FREDAG? "På fredag är det ... ? Juldagen. Då är jag förhoppnings upprymd, glad och på ett jäkligt bra partyhumör."

MINNS DU DIN FÖRSTA STORA KÄRLEK? "Ja, den var fin, men nöttes ut med tiden."

VAD HETER/SKA DINA BARN HETA? "Fina, lite ovanliga namn. Alltså inte Karolina eller Marie."

HUR MÅNGA TIMMAR HAR DU SOVIT I NATT? "Alldeles för många."

HUR MÅNGA KUDDAR HAR DU I DIN SÄNG? "Tre. Alla är ganska obekväma."

VEM DRÖMDE DU OM SENAST? "En klagande och skrattande du."

VEM VAR DU KÄR I SENAST? "Jag är kär nu."

FAVORITFILM? "Snatch och Lock, stock and two smoking barrels."

Här svarar jag på samma frågor, som vi för övrigt stulit från "Försök att inte se så snygg ut".

Långt från stan

Boye och Brown

Jag är nyklippt och sminklös och ser ut som Karin Boye ikväll. Frisyren är fin, men sminket är saknat. Det blev kvar när jag var på fest senast. Det brukar vara så när jag är på fest, saker blir kvar. Det är tur att jag bara ska vara i Kil och dricka öl med mina flickor i en badtunna vid Frykens strand ikväll. Om jag hade haft eyeliner hade den bara runnit ändå.

Jag ljög för frisören om det där med självklippningen. Efteråt fick jag nästan dåligt samvete för hon tyckte så synd om mig och rättade till det så bra att det inte syns alls längre. Dessutom berättade hon roligt om den hiskeliga inredningen på Tempel och tipsade om vad man göra i Stockholm på nyår. Sen tyckte hon dock att jag skulle läsa Dan Brown och då kändes det som att vi var kvitt.

Bild.

Tårar

När jag kommer hem möter hon mig som hon alltid gör, bärandes på sin sovpuff med svansen i våldsam svängning. För att vara helt säker på att jag inte ska missa hur glad hon är att se mig pressar hon huvudet mot mina knän tills jag låter henne gå emellan dem. Hon tar några vändor fram och tillbaka medan jag kliar henne på ryggen. Det rinner lite ur hennes ena öga. Jag vill inte se och fokuserar blicken på hennes viftande svans istället.

Sen dyker några korta textrader och en sex minuter och fjorton sekunder lång film upp i min reader och tvingar mig att konfronteras med det rinnande ögat och släppa fram allt det som jag arbetat så länge för att hålla mina tankar fria från. För första gången gråter jag över Carmen. Jag gråter över tumörerna i hennes mun som bara växer och växer och får hennes tänder att värka och hennes ögon att rinna. Jag gråter för att hon har ont och inte kan förstå varför. Jag gråter för att hon fortfarande orkar visa att hon är glad att se mig trots att slutet på vår tid tillsammans är så nära. Mest av allt gråter jag för att jag inte vet hur jag ska stå ut när hon inte möter mig i dörröppningen längre. Från övervåningen hörs ett svagt knakande och en djup suck när hon byter sovställning.

"Julen får gå, sen kan vi inte ha det såhär längre."

Top 5: Marieberg just nu (acceptabelt julpynt)

1. Julstjärnor är fina.


2. Grisar är söta.


3. Den här är något omdiskuterad. Jag gillar inte adventsljustakar, men jag gillar syster för att hon köpte den i vitt eftersom hon trodde att jag nog gillar det bättre än rött. Det stämmer.


4. Hyacinter luktar gott. (Obs! pysselbloggschica arrangemanget.)
5. ICA:s värmeljus. De brinner jättelänge.

Nej, inga tomtar.

Sunkstudenttorsdag

Igår drack jag, i bästa sunkstudentanda, öl för 26 kronor på Glada Ankan. Jag var i fin form och diskuterade anledningen till att man aldrig kommer att sluta banta, parkarbete och de problem som uppstår när man inte är särskilt intresserad av varken fasta förhållanden eller lösa förbindelser. Sen gick jag hem och sov skavfötters med min syster i 70-sängen.

Vilken tur att vi har fått tv

Jag har inte sett någon av filmsnuttarna som fladdrar förbi i reklamavbrotten i Efter Tio förut. Snart kommer jag kunna dem alla utan och innan och hata dem jämbördigt.

De kommersiella meddelandena är slut och Malou är åter i rutan. Hon pratar entonigt och osympatiskt om alkoholproblem. Marcus Birro snyftar ut i studion. Finns det någonting som han inte har anledning att sitta i olika tv-soffor och böla över? Bredvid honom sitter en solbränd flicka med glamourmodellsvall och smala ögonbryn. Hon är nykter alkoholist och före detta prostituerad. "Det kan man inte tro när man ser dig", säger Malou. Vad hon menar med det är det nog bara hon själv som vet.

Igår när jag kom hem från krogen åt jag av misstag en ansenlig mängd av en Port Salut som blivit möglig. Smaken i min mun är ungefär lika nu som då.

God morgon kära ni

Om mina skavanker och min goda smak

När jag bestämde mig för att göra come back i bloggosfären kände jag att jag inte ville kliva tillbaka ned i det träsk av mys och trevlighet som mina tidigare bloggar klafsat runt i. Jag tycker inte att det är särskilt roligt att skriva för att framhäva mig själv som en så perfekt och duktig människa som möjligt. Det är ju bara ljug. När jag försöker återge min personlighet och mitt liv borde det inte finnas någon anledning att utelämna de skavanker och brister de innehåller. Jag berättar inte alla dumheter jag ägnar mig åt, men jag försöker berätta tillräckligt mycket för att framstå som mänsklig.

Vissa delar av mig går det dock inte att hitta några negativa aspekter på. Min musiksmak till exempel - den är fucking flawless. Om ni inte gillar Yeasayer, då är det ni som har dålig smak.

D-vitaminer och fluff

Konversation mellan syster och mig tidigare idag:

S: "Ska du ut någonting idag?"
J: "Nej."
S: "Bra, då tar jag med mig torrschamposprayen till jobbet."

"Ut" i det här sammanhanget avser "gå utanför dörren". Det säger en del om D-vitaminhalten i min kropp dagen innan ett uppsats-PM ska lämnas in samt den vikt vi lägger vid volymgivande hårprodukter i det här hushållet. Gener programmerade med världens mest skandinaviska hår eliminerar inte fluffighetsambitioner. Tyvärr.

Kenza objektifierad

Igår la jag till Kenza, Kissie, Blondinbella, Foki och Dessie i readern. Varför? De är i egenskap av att driva landets fem största bloggar studieobjekt i min B-uppsats.

Klippning utan outad dumhet

Jag har en högst välbehövlig klipptid inbokad på lördag. För några veckor sedan fick jag ett infall och klippte mig själv. Jag var uttråkad, speglade mig lite för länge och började irritera mig på alla mina kluvna hårtoppar. Sedan dess har uppklippningarna på ena sidan av mitt huvud gått i vågräta ränder, som jag efter bästa förmåga försökt dölja i olika uppsättningar. Jag har varit för stolt för att be en professionell saxförare rätta till mitt misstag. Min dumdristiga impulsivitet håller jag gärna för mig själv.

Nu har jag dock kommit på att jag kan ljuga för frisören och säga att jag blev tvungen att klippa bort topparna eftersom min systerdotter kletat tuggummi i dem. Mycket smart om jag får säga det själv.

Toys'r'us

"I katalogen tvättar bara en tjej. Killar när de blir stora så kommer de också att tvätta, det gör ju väldigt många pappor nu för tiden, säger Julia i klass 6 A samtidigt som hon pekar på en leksakstvättmaskin i katalogen."

Samtiden känns sorglig och framtiden hoppfull när sjätteklassare är mer insiktsfulla än försäljningschefen på en av landets största distributörer av leksaker.

Kvällsfika LCHF-style

Sharkwater - lite för mycket ego och lite för lite hajar

Talande bild - hajarna som borde vara filmens huvudpersoner (-fiskar) hamnar i bakgrunden av den något egenkäre upphovsmannen Rob Stewart.



Som jag tidigare nämnt såg jag dokumentären Sharkwater igår. Jakob tipsade mig om den i fredags och nu har han kommenterat och vill veta vad jag tyckte om den. Jag skrev svaret i kommentarsfältet först, men det blev så långt att det kändes som att de passade bättre som ett eget inlägg.





Jag irriterade mig lite på filmmakaren Rob Stewarts sätt att måla upp de hajfiskande människorna i u-länderna som skurkar och sig själv som hjälte. Han kunde ha problematiserat västvärldens roll i det hela något mer och skippat en del oväsentliga anekdoter om sig själv. Att han väljer att ta med historen om när han åker in i Costa Rica för att rädda hajar trots att han har bakterier i benet och riskerar fängelse är ju bara rent skryt till exempel.





Det var dock helt klart en viktig och sevärd film. Jag hade inte en aning om att hajar behandlades så illa och att de har ett så oförtjänt dåligt rykte. Jag har också alltid tänkt på dem som blodtörstiga monster. Det var skönt att bli upplyst och få omvärdera den bilden. Hoppas att filmen kan påverka så pass mycket att slakten får ett slut innan det är för sent.

Bild

Dagens bildgoogling - Björn af Kleen

Skulle: Googla läsvärda julklappsböcker

Gjorde: Googlade bildsköna författare

Känner: Time well spent

Bild 1, och 2

Babel
Kobra
Mitt i naturen
På Spåret
Niklas Mat
Vem tror du att du är?
Mitt i naturen (igen)
Sharkwater

Syster och jag har plåstrat våra helgsår med SVT Play. Hela dagen.

Alla nätter är inte bra nätter

Jag lyckades ladda om med kebab á la LCHF (- kebabtallrik utan pommes med feta istället, mjölkprodukter och grönsaker is back on, jag märkte ingen som helst skillnad utan), nagellack och Maxi-Yatzy. Sen kom gästerna och efter det gick allt bara utför. De som valde att stanna hemma gjorde helt rätt. Kvällen slutade i en soffa på Koriander där vi skrattade mest för att övertyga oss själva om att livet inte är så illa som vi tror här och nu.

En fin sak med kvällen var ändå två välklädda herrar på stans bästa kebabhak. De stod framför mig i kön och diskuterade menyn på bruten svenska. Båda var väldigt sugna på falafel. "Nej, ikväll måste vi såklart äta svensk mat", sa en av dem och den andre höll med. Sen beställde de korv med pommes frites med mycket senap och ketchup. Jag hade gärna frågat herrarna om anledningen till att de var tvugna att beställa svensk mat just den här lördagsnatten i december. Deras kläder, leenden och livliga samtalston skvallrade om att de hade varit med om någonting alldeles särskilt.

Lägesrapport

När någon fyller år känns det väldigt oartigt att inte delta i skålar och tömma de bubbel- och shotglas som beställts in åt mig. Idag betalar jag för min goda uppfostran. Jag har lovat att det är fest här om sju timmar. Just nu känns det som att ett mirakel måste ske för att inte de anländande gästerna ska mötas av en värdinna som fortfarande ligger med pannan mot en av de svala spjälorna i järnsängen, med gårdagens outfit som nattlinne och plågat upprepar mantrat "jag ska aldrig mer dricka alkohol".

21 forever

Igår fyllde stans mesta hjärtekrossare 21. Det firade han genom att bjuda sina vänner på fest och Beck's. I gengäld fick han pepparkaksdeg av flickorna och kramar av pojkarna. När festen var slut tog han med oss till Koriander på bubbelskålande i sofforna. Efteråt satt alla och hånglade i olika hörn. Sånt håller inte jag på med. Jag hällde öl på pojkarna istället. Sen gick jag hem.

Nattkräm

Syster och jag har druckit, eh ... några glas vin. Nu har jag gått och lagt mig med tanken att jag ska göra revolution, skita i hela skönhetsrutinen och vakna med mascara över hela kudden, värsta rödvinsflinet och intorkade linser imorgon. Det funkar inte riktigt. Längtan efter ren hy, mintsmakande mun och ögon som man kan gnugga sig i är för stor. Det är bara att kliva upp igen och upprätthålla ordningen. Nu kommer jag ju ändå hinna ha på mig nattkrämen i en och en halv timme innan jag ska upp och duscha, så det känns ju rätt värt.

Synd att man ska vara så orockig.

Radiopsykologen

Jag jobbar och lyssnar på Radiopsykologen, mitt favoritprogram i P1. Alla som ringer och skriver in dit är så ödmjuka och fina och psykologen Malin Edlund är så lugn och sympatisk. Det är fascinerande att lyssna på hur hon arbetar. Genom att ställa precis de rätta frågorna leder hon ledsna och oroliga människor till insikt om vilka deras problem är och vad de ska göra för att bli kvitt dem. Innan de lägger på låter de alltid så lättade och hoppfulla. Det är som bomull för själen att lyssna på.

Antagningsbeskedet inför våren har anlänt

"Bibliotekarie, distansutbildning
120hp, Blandade tider, Halvfart (50%)
Utbildningsprogram
Internetbaserad distansunderv
Högskolan i Borås,
Borås
Grundnivå

Antagen"

Det betyder att jag kanske äntligen har bestämt mig för vad jag ska bli när jag blir stor. Mammas reaktion på beskedet var "av alla grejer du varit inne på är det här det som du verkligen skulle passa som". Hon har rätt ibland. Så vi kör. Och kom inte dragande med något gammalt tjat om belastad arbetsmarknad och skit nu. Jag veeeet.

Mer fint

Drums - "Down by the water"

Fina copycats

Local Natives får skit för att de låter för mycket som Fleet Foxes, Vampire Weekend, Grizzly Bear och Wilco. Jag ser ingenting negativt i band som låter som mina favoritband och låter albumet Gorilla Manor gå på repeat i flera dagar. Allra bäst är "Airplanes" och "Camera Talk".

Stannar jag hemma från festen?

Jag har ätit lågkolhydratkost i lite mer än ett år och blir allt mer konsekvent i det ju mer tiden går. Belöningen för det är en gladare mage, mindre matångest och ny jeansstorlek. För några veckor bestämde jag mig för att löpa hela linan ut och bli en människa som helt enkelt inte äter pasta, bröd och sötsaker. I måndags tyckte jag att det kändes lika bra att plocka bort alla mjölkprodukter och grönsaker också.

Det har funkat bra. Ur ren hälsosynpunkt mår jag bättre än någonsin. En tråkig konsekvens av projektet är dock att mina lustkänslor förknippade med mat har försvunnit. I helgen tackade jag nej till knäck, glögg och pepparkakor utan att ens känna saknad. Jag tänker inte längre på mat som någonting som ska smaka gott eller göra mig glad utan bara som en väg till mättnad. Jag blir hungrig, men aldrig sugen. Det är svårt att förhålla sig till. Är det verkligen vettigt att äta mat som ser ut som den på bilden (dagens middag - bacon, blandfärs, tacokrydda och majonnäs) och tycka att det är så bra som något?

Det känns lite som att stanna hemma från festen. Jag gör aldrig det av rädsla för att gå miste om någonting roligt.

Min nisch

Vi dricker örtte och diskuterar män. Vän 1 har hittat sin nisch i lite äldre herrar med ordning och reda i livet. Vi konstaterar att det är bra att ta reda på vad man gillar, så slipper man slösa tid på det man ogillar. Vän 2 är inne på killar som lever för sina intressen och har pojkaktiga ansikten.

"Och du då Emelie? Vilken är din nisch?" Jag skruvar på mig och försöker smita. "Jag vet inte. Snygga, roliga och smarta typ. Hehe." Det tillåts jag inte komma undan med. Fan. Vännernas analytiska blickar riktas mot mig medan deras hjärnor bearbetar mina gamla pojkvänner och ragg för att hitta gemensamma faktorer. Efter en stund kommer rapporten. "Nu vet vi. Du gillar killar som ser elaka ut."

Jag blånekar och börjar leta bevis på att de har fel. "Det stämmer ju inte på honom. Han har ljusblå ögon - jättefina och snälla." Bevis avslås - "iskall blick och i övrigt ganska dryg uppsyn." Jag försöker med en ny, men inser att jag nog aldrig gillade honom särskilt mycket. Inte honom heller ... Och honom är det inte ens någon idé att nämna. "Okej då, ni kanske har rätt."

Vad ska hobbypsykologen dra för slutsats av det här då? Jag antar att vännernas nischer speglar vilken typ av förhållande de är ute efter. Vad säger det om mig? Att jag hoppas på att hitta en kvinnomisshandlare? Nej. Att förhållanden egentligen inte är min grej? Kanske.

Nåltjat på Facebook

1. Jag orkar inte höra ett ord till om svinspruterelaterad feber och armvärk.



2. Folk som söker bekräftelse för sin nya tatuering. Om ni inte är säkra på att ni gillar "gaddningen" utan att minst "ten people likes this" skulle ni kanske inte ha gjort den.

Superwoman

Syster kan få en att känna sig genomskinlig som ett spöke. Skryt och osäkerhet identifierar hon i samma sekund som man uttalar orden. Sen dödar hon dem med ett sarkastiskt "jaså du".

Jag har aldrig hört henne skryta. Ibland är hon kanske osäker, men det visar hon inte. Hon är nog den tuffaste människan jag vet.

Vecka 49

Klockan har passerat midnatt och en ny vecka har börjat. Det är lite synd för jag tror att jag gillade den som tog slut bättre. Den kändes som förfesten i lördags då Lina och jag, eftersom alla stolar tagit slut, satt uppkrupna på bänken i mitt kök med vårt fnitter och våra hemligheter medan gästerna ömsom stod runt omkring oss och ömsom skrattade inne i från det andra rummet. Den nya känns som tentan som måste lämnas in på tisdag, uppsatsämnet som måste vara fastställt innan veckan är slut och svin- och hepatitvaccinationerna som måste styras upp. Tre måsten varav ett består av tre nålar i min arm - lagom lockande.

... och här sitter jag och ler i min ensamhet

Förälskade vänner är så fina.

Bild: Inte mina vänner, men säkert någon annans. Via min nya favoritblogg.

Tur att jag hällde kaffe på mig också

Det finns ofta anledning att vara arg när man går hem sent en lördagsnatt - fylla, krossade förhoppningar, jobbiga klackar, kyla, regn och blåst. Igår toppade jag dessutom med brända fingrar och fläckig rock eftersom jag hällde ut en stor kopp skållhett kaffe över mig själv inne på Burger King innan jag gick.

Som tur är rör det sig om nyttig ilska, eftersom den håller rädslan för den ökända Vikentunneln och mannen som "gått bakom lite för länge nu" på avstånd.

Hurra för Bergvik (Ja, du läste rätt. Hör här:)

Igår kände jag för att ta mig en titt på samarbetet mellan Sonia Rykiel och HM och eftersom jag ville ha ett stort utbud av modeller att storlekar att botanisera bland gjorde jag ett strategiskt val att göra det på Bergvik. "Dit åker bara folk för att handla partytoppar på Gina Tricot och 40 liter mjölk på ICA Maxi", tänkte jag och mycket riktigt - hela köpcentrat var proppat till bristningsgränsen med ungdomspar med villa i Grums och mysbyxbeklädda barnfamiljer, men i hörnan med prisvärd fransk design var jag ensam. Jag lämnade butiken med en påse innehållandes ett urtjusigt underklädesset i svart spets. Om jag hade bott i Stockholm hade jag fått slåss om det, i Värmlands mest välbesökta galleria kunde jag välja och prova i lugn och ro.

Slåss fick jag däremot göra när jag klev ut ur butiken och in i en julmarknad beståendes av gymnasieelever som stod och såg sura ut medan de krängde hemmagjorda ljus och julgrupper. Den var mycket välbesökt och krävde vassa armbågar. Det var hårt, men när jag tagit mig igenom folkhopen belönades jag med kaffe, småprat och Bon i fikarummet på systers jobb. Mycket avkopplande. Jag hann till och med måla naglarna medan hon gjorde sig redo för hemfärd.

Det går faktiskt att ha en trevlig eftermiddag på Bergvik mitt i julruschen. Det gäller bara att leta upp platserna där ingen annan är och ta sig an vägarna dit med tålamod.

Efter en tv-kväll i föräldrahemmet

Ja till:

Hurricane Gilbert i På Spåret. Inget mer Tripple & Touch som tvingar en att leta upp fjärrkontrollen och stänga av ljudet så fort det vankas musikinslag.

Luuk och Lindström i På Spåret. Jag föredrar alltid smart framför trivsamt och kommer således att sakna de utbytta götlaborgsgubbarna Oldsberg och Hellberg lika mycket som Tripple & Touch.

Nej till:

Björn Ranelid i På Spåret. Han låter bara så osympatisk hela tiden. Och varför försöker han briljera med en massa baskunskaper när det är så uppenbart att programledaren bara vill ha ett svar? Pinsamt.

God kväll

Min systerdotter har gjort ett pepparkakshus. Hon är 3 år gammal och har finmotorik därefter.

Nej, nu ljög jag. Jag har ingen systerdotter. Det är jag som har gjort pepparkakshuset.

Hatar pyssel. Hatar godis. Nu dricker jag öl istället.

Jag har studerat hela dagen. Det innebär att:

- jag har skrivit knappt tre sidor om olika vetenskapsteoretiska utgångspunkter (mesta tiden har gått till tillgodogöra mig akademisk text och försöka förstå den).

- jag har 131 olästa blogginlägg i min reader.

- jag innan jag läser dem hinner spela ett parti Maxi-Yatzy med min syster.

- jag sedan ska gå till sängs med antingen V.S. Naipaul eller Hank Moody - finkulturell nobelpristagare i litteratur eller populärkulturellt svin. Det lutar åt Moody. Han är nog mer min typ egentligen.

Anledning till studieavbrott

Jag lyssnar på Efterklang och tycker att omslaget till Parades påminner om mig om något.


Fleet Foxes var det visst.

Okej, back to work.

Bild: 1 och 2

Dagens finaste bloggnyhet

Ronnie Sandahl och Annika Marklund är kära.

"Fest i helgen?"

Jag känner medlidande med killen som började fylla sina statusuppdateringar med frågor om "fest i helgen?" i måndags. Nu har han hunnit undra fem gånger utan att få något napp. Cred för att han vågar ta risken att outa sin desperation och ensamhet för hela sin bekantskapskrets för att slippa sitta festlös på lördag.

Nu

Någon skjuter fyrverkerier över Viken. Carmen suckar och kör ner huvudet i sin sovpuff. Själv tycker jag att de smällande krevaderna utgör ett ganska trivsamt bakgrundsljud till mitt pluggande och lill-lördagsvin. Dessutom blandas det upp med Sufjan Stevens som tolkar "Joy to the world" jättefint i min brajulsångerplaylist. Mina fönsterrutor har blivit immiga när värmen från elementen konfronterats med minusgraderna utanför, men inte värre än att de släpper in ljuset från grannarnas advetsljustakar, som även om jag tycker att de är för fula för att komma över min tröskel, gör mig på gott humör.

Jag har tackat nej till att gå ut både idag och imorgon. Det är helt emot min natur, men just nu är jag hjärntvättad av klara decemberdagar som säger att "när det blir mörkt ska man sitta inne och kura med en filt om benen, värmeljus brinnande på bordet och en fin bok i händerna". Dessutom råkar jag vara ovanligt road av mitt eget sällskap just för tillfället.

Välkommen tillbaka

I början av hösten lyssnade jag på "Dina händer är fulla av blommor" minst tio gånger om dagen. Nu när den fina låten äntligen fått en video och en plats på Spotify plockar jag upp vår relation igen.