Vi dricker örtte och diskuterar män. Vän 1 har hittat sin nisch i lite äldre herrar med ordning och reda i livet. Vi konstaterar att det är bra att ta reda på vad man gillar, så slipper man slösa tid på det man ogillar. Vän 2 är inne på killar som lever för sina intressen och har pojkaktiga ansikten.
"Och du då Emelie? Vilken är din nisch?" Jag skruvar på mig och försöker smita. "Jag vet inte. Snygga, roliga och smarta typ. Hehe." Det tillåts jag inte komma undan med. Fan. Vännernas analytiska blickar riktas mot mig medan deras hjärnor bearbetar mina gamla pojkvänner och ragg för att hitta gemensamma faktorer. Efter en stund kommer rapporten. "Nu vet vi. Du gillar killar som ser elaka ut."
Jag blånekar och börjar leta bevis på att de har fel. "Det stämmer ju inte på honom. Han har ljusblå ögon - jättefina och snälla." Bevis avslås - "iskall blick och i övrigt ganska dryg uppsyn." Jag försöker med en ny, men inser att jag nog aldrig gillade honom särskilt mycket. Inte honom heller ... Och honom är det inte ens någon idé att nämna. "Okej då, ni kanske har rätt."
Vad ska hobbypsykologen dra för slutsats av det här då? Jag antar att vännernas nischer speglar vilken typ av förhållande de är ute efter. Vad säger det om mig? Att jag hoppas på att hitta en kvinnomisshandlare? Nej. Att förhållanden egentligen inte är min grej? Kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar