När jag kommer hem möter hon mig som hon alltid gör, bärandes på sin sovpuff med svansen i våldsam svängning. För att vara helt säker på att jag inte ska missa hur glad hon är att se mig pressar hon huvudet mot mina knän tills jag låter henne gå emellan dem. Hon tar några vändor fram och tillbaka medan jag kliar henne på ryggen. Det rinner lite ur hennes ena öga. Jag vill inte se och fokuserar blicken på hennes viftande svans istället.
Sen dyker några korta textrader och en sex minuter och fjorton sekunder lång film upp i min reader och tvingar mig att konfronteras med det rinnande ögat och släppa fram allt det som jag arbetat så länge för att hålla mina tankar fria från. För första gången gråter jag över Carmen. Jag gråter över tumörerna i hennes mun som bara växer och växer och får hennes tänder att värka och hennes ögon att rinna. Jag gråter för att hon har ont och inte kan förstå varför. Jag gråter för att hon fortfarande orkar visa att hon är glad att se mig trots att slutet på vår tid tillsammans är så nära. Mest av allt gråter jag för att jag inte vet hur jag ska stå ut när hon inte möter mig i dörröppningen längre. Från övervåningen hörs ett svagt knakande och en djup suck när hon byter sovställning.
"Julen får gå, sen kan vi inte ha det såhär längre."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar