När jag bestämde mig för att göra come back i bloggosfären kände jag att jag inte ville kliva tillbaka ned i det träsk av mys och trevlighet som mina tidigare bloggar klafsat runt i. Jag tycker inte att det är särskilt roligt att skriva för att framhäva mig själv som en så perfekt och duktig människa som möjligt. Det är ju bara ljug. När jag försöker återge min personlighet och mitt liv borde det inte finnas någon anledning att utelämna de skavanker och brister de innehåller. Jag berättar inte alla dumheter jag ägnar mig åt, men jag försöker berätta tillräckligt mycket för att framstå som mänsklig.
Vissa delar av mig går det dock inte att hitta några negativa aspekter på. Min musiksmak till exempel - den är fucking flawless. Om ni inte gillar Yeasayer, då är det ni som har dålig smak.
Det tycker jag är en mycket sund inställning. Gillar skildringar av vardagen. Finns inget värre än gullebloggande, eller det kan ju locka till ett och annat fniss iofs. Föredrar att läsa realistiska mänskliga bloggar. Inte uppdiktade historier av människor som måste framhäva hur perfekt allting är och att man umgås med "rätt" personer. Det är ju sällan så det är i verkligheten.
SvaraRaderaHåller med där. Försöker att tänka så när det gäller min blogg också. Så himla tåkigt med en massa präktighet eller enbart yta. Det ska helst vara en blandning där man märker att bloggaren kan bjuda på sig själv i viss grad.
SvaraRaderaJag kan gilla det uppdiktade också. Sandra Beijer lyckas väldigt bra med det till exempel. Hennes blogg är ju som en film. Kanske måste man antingen skruva till verkligheten lite extra för att göra den mer intressant eller försöka beskriva saker precis som de är?
SvaraRaderaJag ska jobba på att bli mer vågad i min realism. Vad är det man är så rädd för liksom? Att någon ska tycka att man är patetisk? Orka bry.
Sandra lyckas absolut. Men hon lever ju i en ganska så annorlunda värld till skillnad från oss dödliga Karlstadbor.
SvaraRadera