Vid 23-tiden däckar jag i min svågers soffa, fullt påklädd med en tjock katt på bröstet. På morgonen är katten borta, men tröttheten är kvar. Min kropp säger att nio timmars sömn inte är kompensation nog för julen jag utsatt den för.
Syster och jag åker hem och städar bort juldagsfesten. Sen gör jag tjugo försök att skriva några rader i den här bloggen. Det går inte alls. Min hjärnkapacitet sträcker sig inte längre än till betydelselösa ord och meningar utan sammanhang. Som att försöka skriva när man fortfarande är berusad. Minus sentimentaliteten. Jag går och duschar istället. När den kombinerade annandags- och tredjedagsmakeupen (jag hann aldrig tvätta bort annandagsmascaran och blev tungen att måla över den med tredjedagsmascara, på fjärdedagens morgon har den fortfarande inte avlägsnats) runnit ner i avloppet kan jag konstatera att min hy uppskattat mitt julhelgsfirande lika mycket som min hjärna. Mina läppar är så impregnerade med rödvin och läppstift att inte ens tandborsten lyckas gnida fram deras naturliga färg. Vid lunchtid somnar jag om. Vid sex vaknar jag igen. Inte längre sömning, men forfarande lika jävla trött.
Nu ska jag vara lika gnistrande vit som snön på mitt fönsterbleck fram till nyår. Sen ska jag lägga allt mitt fokus på att vara klar med alla förpliktelser hemma innan jag flyr till Argentina. När man åker till sina morföräldrar på tredjedagskalkon och låter bli att tacka nej till vinet och cognacen som morfar fyller i ens glas bara för att man vet att man inte kommer att orka sitta kvar vid bordet om man inte på något vis blir återställd efter uppesittarkvällens, julaftonens, juldagens och annandagens festligheter, då måste fjärdedagen vara tillägnad någon form av insikt. Så är det bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar