Okej, nu har jag hunnit hämta mig lite efter chocken. Jag har kommer alltså inte att börja studera på program till våren heller. Alla som känner till min historia när det kommer till att börja plugga "på riktigt" kan ju skratta lite nu: ...
Min far skrattar inte. Han svär och undrar hur det gick till när han fick en sån cirkusunge. Jag vet inte, men av någon anledning så rycker jag bara på axlarna och tänker att "det löser sig". Mamma viskar i mitt öra om jobb och lägenhet i storstaden och det vore fint, så fint. Då skulle jag ha pengar och tillgång till Weekday, Acne-outlets, Dramaten och Moderna precis när jag känner för det. Jag skulle till och med kunna äta ute ibland. Ingen halvdan filé mignon, bara rolig mat. Dumplings och sånt. Jag skulle inte ens bry mig om alla kolhydrater de innehåller för livet skulle vara så komplett, så perfekt.
Inte konstigt att jag rycker på axlarna. Nu måste jag bara hitta på ett sätt att betala februari, mars och april i Sydamerika. Det löser sig nog.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaMen går det inte att lösa ändå om du ringer och förklarar? Och vad är det för jobb du har på g? Tror att Sthlm skulle vara roligt för dig, se nåt annat än Karlstad ett tag.
SvaraRaderaJag skickade ett mail till antagningen och ska försöka ringa efter jul. Om det går att lösa är ju det bra. Plugget är bara på halvtid och i Stockholm har jag gratis boende och jobbkontakter via min mor. Om det bara blir jobb kan jag leva med det också. Om det inte blir något av det blir det jobbigt. Stockholm känns nu helt överväldigande lockande. Jag ska åka dit och känna på det över nyår.
SvaraRaderaDet låter som en bra plan B. Tror att Sthlm skulle passa dig, ibland känns det som att Karlstad är så litet så litet.
SvaraRadera