Ganska precis just nu lämnar mannen som är navet i min umgängeskrets staden. Det är likadant varje år. När det börjar våras kommer han hit och fyller våra liv med fest. Med oneliners, sprit och allmän charm lockar han folk ut ur sina hålor och in i gemenskapen som håller hela sommaren. Sen blir det höst och då blandas skratten och festen med hans rastlöshet och vemod. Hårt arbete, country music och sweet potato fries ropar på honom från andra sidan Atlanten. Snart har han flygbiljetten bokad och avskedet taget. Själv står man kvar och måste plötsligt ta ansvar för sin egen jävla rolighet. Det är inte så lätt när man mest känner förvirring och tomhet. "Jaha, vad ska jag göra nu då?" Man förstår Mumintrollet som går i ide när Snusmumriken packat ihop sitt tält.
Jag kan inte gå i ide och på något vis löser det sig alltid med den där roligheten. Det är säkert nyttigt att få jobba lite för den och om det skulle råka bli tråkigt någon gång ibland är det förmodligen inte ohälsosamt det heller. Jag kan leva med att mina vintrar kantas av en förnimmelse av att det är någonting som saknas. Det är sådana pris man får betala för de bästa vännerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar