Historier

Min näsa är infekterad. Så jävla ovärdigt. Det blir ingen bild på spektaklet. Där har min gräns för självdistans dragits för länge sedan.

Syster och jag har suttit uppe länge och pratat. Om historier och hur de inte existerar bland våra konversationsämnen i sociala sammanhang. Vi håller inte på med sådant som att berätta om vår dag eller vad som hände igår eller vilken sjuk grej vi var med om en gång. Vi ställer frågor och uttrycker åsikter och känslor. Sånt som inte tar så lång tid eller kräver så mycket plats. Några meningar här och där, sen lyssnar vi mest. Historier innebär bara en massa prestationsångest kring hög intressenivå och viktiga poänger.