Jag har funderat och funderingarna slutade i ett raderat inlägg. När man bloggar är det så lätt att gömma sig bakom tanken på att dem man berättar om inte kommer att läsa i alla fall och att det gör det okej att skriva saker som man aldrig skulle kunna säga till dem. Sen när det ändå blir så att de hittar den där texten med åsikterna som man inte riktigt kan stå för känns det plötsligt inte lika okej längre. Jag skrev en gång i tron att en viss bloggare med tusentals läsare aldrig skulle uppmärksamma min lilla typbaradenärmasteblogg, att jag tyckte att det var mycket roligare att läsa hennes dagboksinlägg än hennes pinsamma försök att agera modejournalist. Sen googlade bloggaren i fråga sitt namn (märk väl att jag inte skriver ut det här), hamnade på min blogg och lämnade en sårad kommentar. Jag kände mig som ett svin och ångrade att jag inte fört fram min kritik på ett något mer subtilt sätt. En annan gång var det jag som blev ledsen när jag snubblade över ett inlägg innehållandes ofördelaktiga ord om någon jag kunde känna igen som mig själv.
Det var aldrig min mening att såra den där stackars bloggaren och jag tror inte heller att personen som skrev ofördelaktigheter om mig gjorde det för att jag skulle bli ledsen. Bloggar är forum för åsikter och skildringar av omvärlden. För att de ska bli intressanta och fylla någon funktion måste de skrivas av personer som ser på saker och ting med kritiska ögon. Gränsen mellan kritik och rena elakheter är subjektiv och ibland hårfin. Att medvetet uttrycka något bara för att såra är aldrig okej. Att berätta en historia eller framföra kritik som inte har som huvudsyfte att såra, men ändå kan göra det, är okej så länge man är beredd att ta eventuella konsekvenser av det. Således försvinner inlägget om personer vars vänskap verkligen kan kvitta medan inlägget om Jason Mraz fula skivomslag får vara kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar