Någonting har hänt med mig. Kanske är det novemberkylan som krypit in under mitt fläsk (gud, vad jag hatar att omskriva mitt kropp med sådana ord, men jag har inte tid med bättre metaforer just nu) och fått det att vilja röra på sig, för rör på mig det gör jag. Det känns ovant och fint att sitta nyduschad framför datorn efter en löptur endast frammanad ur en lust att löpa. Inget dåligt samvete och ingen fetångest så långt ögat kan nå, bara förnöjdhet. Dagens varv i skogen var episkt. Jag hade inte sprungit på över en månad och ändå gick det snabbare och lättare än någonsin förr. I hallen står väskan packad med handduk och baddräkt för imorgon ska jag simma. Jag LÄNGTAR efter 20 varv i 25-metersbassängen i Sveriges äckligaste badhus.
Ingen kan säga att vi har någon vidare god relation, kroppen och jag, men den är bra på att berätta vad den behöver och jag försöker så gott jag kan att förse den med det. När det för en gångs skull känns lätt är det bara att hurra och köra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar