Jag har INTE slutat skriva

Det har kommit till min kännedom att vissa inte har förstått att texten i det förra inlägget är en länk till min nya blogg. Så för att förtydliga:

nuförtiden skriver jag här.

Jag har varit otrogen ...

... och nu gör jag slut.

Det är inte du, Blogger, det är jag.

(Lögn, allt är ditt och dina usla analys- och layoutverktygs fel.)

Nu är det Wordpress och jag som gäller.

Dagens

DAGENS VILL HA: Värme. Syster och jag sitter under varsitt täcke i lägenheten och huttrar. Hon misstänker att det är elementen som behöver "luftas", men vi har ingen elementsnyckel.
DAGENS KLÄDSEL: Underkläder, den blåröda Krisskoftan, den svarta tantkoftan med guldknappar och byxtightsen från Awsome Rags-rean. (Vi kommer inte riktigt överens. Fint på andra, byxlöshetsvarning på mig, men nu har jag köpt dem så det är bara att vänja sig. Rumpanbarkänslan är ju bara en illusion, de är inte ens genomskinliga.)
DAGENS SMINK: Inget.
DAGENS FRISYR: Oborstad.
DAGENS HÄNDELSE: Jag har äntligen lyckats komma ikapp i min reader efter julhelgen. Gôtt.
DAGENS LÅT: Beach House har ackompanjerat mitt surfande hela förmiddagen, så något med dem. "D.A.R.L.I.N.G" kanske.
DAGENS PLANER: Duscha, sminka och borsta. Gå in till stan och fika med mamma. Plåga mig själv med att följa med henne på reainspektion efteråt. Jag vet att jag kommer att hitta någonting som jag inte kan leva utan, som jag blir tvungen att leva utan eftersom jag redan spenderat månadens shoppingranson på en nyårsblus och byxtightsen.
DAGENS SAKNAD: Ett jobb. Jag är trött på att plugga och längtar efter tider att passa och pengar på kontot.
DAGENS DUMMASTE: Att jag inte börjat göra mig i ordning än.
DAGENS SJUKA: Näsinfektionen har bestämt sig för att komma tillbaka. Jag tror att det kan ha någonting att göra med allergi mot de präktiga bondkatterna jag delade soffa med igår.
DAGENS DROG: Te istället för mat. Julfrossarångest.
DAGENS ROLIGASTE: Äh, jag kommer inte på något.
DAGENS FAVORIT: Med tanke på rodnaden infektionen orsakar på min nästipp är det tur att det finns concealer.
DAGENS KÖP: Syster säger att vi behöver smör och sköljmedel, och att det är min tur att handla.
DAGENS HUMÖR: Kylan och näsinfektionen håller mig på en lite småirriterad nivå.
DAGENS ORD: Gnäll. Det har ni nog redan märkt.

Lantidyllens baksida

Svåger slungar spettet mot tjärlen gång på gång. Jag lyser enligt hans instruktioner upp arbetet med en surrande ficklampa. Sandkorn och jordklumpar yr och sakta, sakta växer ett hål fram i marken. Skogen som omger oss är täckt av decimetertjock midvintersnö. Mina klackar sjunker ned djupt och jag tänker att om jag halkar kommer de att brytas. Då är det slut med de dyra snyggskorna. Svåger blir varm och tar av sig jackan. Jag fångar upp den och trär den över min grå kappa, som egentligen inte duger till mycket mer än promenader mellan bilen och lägenheten i den här väderleken. Det extra tyglagret mellan mig och kylan till trots fortsätter jag att huttra. Det är för många minusgrader. När svåger konstaterar att spettande är fruktlöst när det kommer till att tina frysta avlopp och att det är dags att börja arbeta enligt plan b, kokande vatten inuti röret, passar jag på att säga upp mig från posten som ljusbärare. Om han värmer vatten kanske jag kan göra te och locka honom och syster att lägga ned det här helvetesprojektet så att vi kan spela TP istället? Nej, det är ingen idé att ens försöka. Deras motivation och energi kommer att räcka för ytterligare några timmars sisyfosslit.



I badrummet står syster med avloppsvatten till fotknölarna. Hon pumpar frenetiskt med en sugpropp mot golvbrunnen i hopp om att få isen som förvägrar hushållets smutsvatten att rinna ut att lossna. "Händer det någonting?", ropar hon till svåger på utsidan. "Nej, inte än", svarar han.



Jag smyger förbi henne in till soffan, lägger en filt om benen och roar mig med att teckna ned tankar i min mobil. En katt kilar in sig i mina knäveck, den andra rullar ihop sig vid mina fötter. Innan jag somnar minns jag att jag en gång drömde om dela en lantidyll med en person jag älskade. Det är fint att min praktiskt lagda syster har levt ut den drömmen. Jag ligger gärna på hennes soffa och tittar på snötäckta granar genom frostkantade fönster medan en sprakande kamin och två präktiga bondkatter håller mig varm.

... och när mitt avlopp fryser ringer jag min hyresvärd.

Hej då Calle

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag lade till Calle Schulman i min reader. Efter den här föreläsningen om hur kvinnors jakt på fashion har gått för långt och att det är dags att männen säger ifrån åker han i alla fall ut med huvudet före.

Hur bara vågar han anta att alla män har lika konservativ och trist smak som han själv och hans vänner? Tur för mig att jag känner massor av långt mer välklädda karlar som bevisar motsatsen. De har också vett nog att inse att de flesta tjejer inte klär sig för att vara fina för män eller för att göra statusmarkeringar inför varandra utan för att uttrycka sin personlighet, kreativitet och smak.

Det är inte kvinnorna som är enfaldiga och behöver läxas upp, det är du Calle Schulman.

Skämslöften

Under ett matstopp i bilfärden hem från Stockholm igår konstaterade Lina, bögarna på 3:an och jag att det här var tredje gången 2010 vi åt på McDonalds. För att undvika att det är en trend som får fortgå tänker jag nu avslöja att jag förutom mitt präktiga nyårslöfte om att läsa 110 böcker har två skämslöften. Ett tänker jag behålla helt för mig själv eftersom att det blir så fruktansvärt pinsamt om jag misslyckas med det och blir tvungen att redovisa det. Jag kan dock meddela att det till viss del är förknippat med Linas förslag om att dricka mindre. Det är också det andra (håll i er nu för det här blir klyschigt, därav skämslöfte) - att gå ner fem kilo innan sommaren. Nästan 58 kilo (jävla julhelg) ska bli 53. Färre öl och fler löprundor ska ta mig dit.

Nu finns det på internet och det vet vi ju alla att det som en gång hamnat där aldrig kan tas tillbaka.

Nyår i Vasastan

Jag hade en ambition det här nyåret - att bjuda på en skrytigt god bearnaisesås. Det resulterade givetvis i ett misslyckande och tio minuters surande. Sen lade jag alla mina föreställningar om hur en nyårssupé bör se ut åt sidan och gjorde crème fraiche-sås till fläskfilén istället. Den åt vi på det fulaste 80-talsporslinet med udda bestik (Mange fick ha en plastgaffel). Skålade gjorde vi i plastglas från Pris Extra och sitta fick vi göra på golvet - stolar och långbord är mer än vad mammas övernattningsetta kan uppbåda. Bögarna på 3:an hade valt konserverade päron med chokladsås och grädde till efterrätt. Det var jättegott.







Sen: spelade ölspel som i gymnasiet, sköt bubbelkorkar från fönstret, skrek i eufori på tolvslaget, sjöng, skålade och kramade till Marit Bergman, "'cause this is the year, this is the year i all will happen" ... beundrade Solnas samlade pyroteknikutbud genom den franska balkongen, avlade nyårslöfte (2010 ska jag slå mitt gamla rekord på 100 böcker på ett år med 10 böcker), åkte gratis i tunnelbanan, såg en låt med Fibes, Oh Fibes!, trodde att Kim Wilde var på scen och var helt hysterisk tills jag insåg att det var Veronica Maggio, ringdansade på Debaser Medis, skrämde pojkar i baren tillsammans med Stenis, flirtade, flirtade, flirtade, fick lite skäll av Stenis, blev förlåten, samlade damerna i en rymning från herrarna, åkte vilse med svarttaxin, drack upp vodkan, fick lite skäll av herrarna, blev förlåten, hade efterfest med cheeseburgare och somnade gott i en väldigt trång soffa.

1. Jag har aldrig haft en bättre nyårsafton i hela mitt liv. Efter att såskastrullens gryniga, gula gröt spolats ned i slasken var allt perfekt.
2. Jag har världens roligaste, charmigaste, snyggaste och bästa vänner.
3. Jag vill bo i Stockholm.

Fler bilder från kvällen finns här.